Tre tävlingar tre kvällar i rad var receptet förra veckan. Tisdag, onsdag och torsdag. Först DM 1 500 meter på Borgsmo. I vissa grenar var det som vanligt ett sorgligt lågt deltagande. Men på 1 500 meter var vi hela 16 man till start. I och för sig var det ungdoms-DM, senior-DM och veteran-DM hopslaget. Men, ändå kul med ett stort startfält. Där fanns Bosse ”gittar” född 1947 och ungdomar födda 2004 plus ett antal andra artister i varierande åldrar.
Det var en vacker syn när vi ställde upp oss på startlinjen. På något sätt blir det alltid mer anspänning att tävla på bana. Starten gick och hastigheten var som vanligt på tok för hög. Passerade målet efter 300 meter med tre varv kvar och det kändes redan hyfsat tungt.
När jag går ut alltför hårt så får jag inte mjölksyra i benen, istället blir armarna som två gigantiska, nåja, supertunga vikter som det inte går att få ordning på under resten av loppet. Det var bara att bita ihop och kämpa på, eller som Johan Fagerberg sa: ”Det är så kort sträcka att smärtan snart är över”.
Hmm. Det var också ett mål att inte bli varvad av Johan som vann loppet med 4.06. Det lyckades, Johan korsade mållinjen när jag var på väg ut ur första kurvan på sista varvet.
I min klass, M 45, hade jag tre motståndare. Inte för att vara kaxig, men dessa såg jag bara innan start och på prisutdelningen. Istället var det vinnaren i P 13, Isak Warma, och jag som stod för en kamp som fick publiken och speakern att gå i spinn. Vi passerade 1 000 meter på 3.17.
Med 100 meter kvar tryckte jag allt vad jag hade kvar i mina stumma ben. Jag for förbi Isak och jag trodde saken var klar. Med 30-40 meter kvar gjorde Isak samma sak och jag var som fastgjuten på banan. Rutinerad kille den där Grip.
1 500 meter är en galet jobbig distans, men nu har jag ett pers att förbättra även där. Under fem minuter var målsättningen, det blev 5.05.
Kvällen efter var det återigen dags för Broarna Runt och de klassiska fem kilometerna. Det kändes inget vidare och gick långsammare än veckan innan. Återhämtningen blir förstås sämre med stigande ålder. Ålder är inte alltid bara en siffra. Revansch nu på onsdag.
På torsdagen drog ”Tummen” och jag till Mjölby och Mjölbyfemman. Ett lopp som inleds med start på Vifolkavallen, några steg i en längdhoppsgrop och ut på ett terrängspår genom ett alldeles för litet hål i ett staket. En spännande start med 500 deltagare.
Jag visste om det sedan förra året och startade rätt hårt för att komma iväg utan att ramla i längdhoppsgropen eller fastna i ”gluggen”. Det gick bra. I den sista stora uppförsbacken innan två kilometer kom ”Tummen” ifatt mig och jag orkade inte hänga på. Eller orkade, jag var helt chanslös.
I den tropiska värmen kom onda tankar om en smutsig DNF. Men jag tog ändå in på två löpare framför trots att jag själv sprang som en snigel med bromsen ilagd. Förra året kom jag trea med 18.16 och vann en låda Boxholmsost, det gjorde jag inte i år. Det blev 56 sekunder långsammare än förra året och en niondeplats. ”Tummen” kutade in som femma med 18.30. Starkt av honom.
”Tummen” och jag har på sekunden samma pers på halvmaraton (1.23.16), men vi har hittills inte varit i bra form samtidigt. För ett år sedan var jag i bättre form och nu är det han som springer åttor runt mig. Livet är inte alltid rättvist.
Idag avverkade jag ett skapligt grymt nyckelpass med sikte mot Stockholm Halvmarathon 10 september. Kan rekommenderas. Jag körde på en något kuperad travträningsbana i ösregn, varv efter varv. Håll till godo:
Spring 3km i 5min/km, växla kör 5km i 4:15min/km, 1km lugnt, 4km igen i 4:10min/km,1km lugn,3km i 4:00min/km, 1km lugnt, 2km i 3:55min/km, 1km lugnt 1km i 3:45 tempo. Avsluta med 3km lugnt Totalt 25km.
Klarade av att hålla farten på de snabba km utom på den sista km som gick på fyra minuter blankt istället för 3.45.
