Österlen Trail

Aktuellt  

Ett tydligt vårtecken är när Österlen Trail genomförs i sydöstra Skåne. I år hade Spring vår löpande ultrareporter och fotograf, Jacob Zocherman, på plats på den långa bana. En inspirerande tävlingsrapport där iofs våren fick ett tillfälligt bakslag :)

En vecka tidigare var det 16 grader och strålande sol här. Men platsen ser helt annorlunda ut nu. Regner piskar från sidan. Havet skummar in mot land med våldsam kraft. Några tappra funktionärer och åskådare står längs med kajen i Simrishamn för att heja fram oss; över 300 löpare som ska springa hela eller halva vägen till Christinehofs slott 60 kilometer bort. Jag ligger längst bak i startfältet. Utan förväntningar egentligen mer än att njuta av hela sträckan trots att det är lätt att hålla sig för skratt.

Starten har gått…

Vi lämnar starten bakom oss och springer rakt in i vindens öga. Styv kuling från nord-ost. Sämsta tänkbara för oss alla som springer längs med den gudomligt vackra kustlinjen där Hanöbukten övergår i Österlen. Jag känner det direkt. Frukosten som guppar runt i magen efter bara några kilometer med den medföljande krampen som bli värre och värre. Regnet blåser innanför kragen, skorna är redan blöta av det höga vattnet som slickar branterna i anslutning till stranden. De små slumrande fiskesamhällena känns lockande att stiga in i. Stanna i husen med de upplysta fönstren och stirra in i elden.

Gudomligt vackert

Men efter att ha gödslat Österlens äppelodlingar med det mesta av innehållet i kroppen känner jag mig bokstavligen lättare. Navigerar mellan klapperstenarna söder om Stenshuvud innan de övergår till finkornig sand. Vattnet vräker sig upp med imponerande styrka. Jag springer på en av Sveriges vackraste platser och känner saltstänket på läpparna. Tankarna är stilla. Det är bara benen och vinden som rör sig.

Härlig kustremsa

Förberedelserna har varit usla. Jag glömde läsa informationen kring loppet. Inte heller hann jag träna som brukligt veckorna innan. Jag vet inte ens hur många vätskestationer loppet innehåller. Men jag är törstig. Efter alla toabesöken har jag kokat torr så min besvikelse när mannen framför mig i Kivik häller upp den sista saften i sina gigantiska vattenflaskor är total. Ny vätska kommer om några minuter. Jag är för dum för att vänta och fortsätter mot Haväng där vi svänger in mot land med vinden i ryggen. Jag sörplar från Verkeån som här slutar sin resa och försvinner in i den övriga vattenmassan längs med stranden.

Spännande landskap

Stigarna ringlar sig framåt över åsarna. Detta fantastiska landskap som är mer likt Narnia och Nirvana än Sverige i början av april. Glädjen och tacksamheten att få springa här är överväldigande och jag ökar takten. Tar igen för alla toastopp. Dricker från små bäckar där jag stannar på viskande träbroar. Utan att jag inser har jag gjort 32 kilometer är jag framme i Bengtemölla. Min vän Julio springer andra sträckan på stafetten där jag springer första. Men eftersom jag även springer hela sträckan så ska vi härifrån springa ihop.

Jag och Julio

Inne i den varma ladan fyller jag depåerna och vräker ner godis och salta kex i förrådet. Vi ger oss av. Springer upp mot Maglehem på den tidigare järnvägen där rälsen nu är borta. Svagt uppför men i lä innan vi kommer in i Drakamöllans Naturreservat. Vi ökar takten. Energin kommer tillbaka. Magen är i lag och det är förbannat fint att få lite sällskap. Fältet av löpare har tunnats ut och vi ser inte så många längre. Julio drar och jag ligger bakom. Stirrar på hans blåa skor. Försjunker in i transen som det ger upphov till.

När vi senare når Brösarps norra backar kuperar sig landskapet än mer. Upp och ner. Benen syrar lite men det är ändå ok. Väl framme i Vantalängan inser jag att vi bara har åtta kilometer kvar. Vart tog alla milen vägen? Jag har varit ute i ungefär 5 timmar och 30 minuter och börjar bli extremt trött på socker men mår väldigt bra ändå. Tänker på chips, dip och riktig mat. Istället spiller någon sportdryck över mina byxor och solen kommer fram. Vi kissar av oss. Sen kör vi utan att spara på något. Bokskogens magnifika kronor är snart på väg att slå ut men än så länge släpper de igenom de värmande strålarna samtidigt som Verkeån porlar vid sidan av stigen.

Målet närmar sig

Vi kommer ut från skogen efter att ha passerat Skånes högsta vattenfall, Hallamölla och den anslutande gamla kvarnen, och kommer in i betesmarker innan vi är i höjd med Alunbruket, Skånes äldsta kaffe. Mina ben är slut. Julio verkar hur pigg som helst men jag orkar inte hänga på honom den sista stigningen på asfaltsvägen upp mot Christinehof. Avståndet ökar. Jag skymtar slottet mellan träden och känner någon form av antiklimax över att vara framme. Även om jag är sliten så hade jag kunnat fortsätta. Inte för tävlingen. Men för omgivningen. Och för att springa i den är bland det finaste som finns. Julio väntar in mig sista biten. Vi går i mål tillsammans. Österlen Trail 2019 är slut för vår del. Men kommer leva vidare inombords för lång tid.

Är du sugen på mer trail? Mer tävlingsrapporter? Mer Jacob? Bli prenumerant, nytt nummer bara veckor bort. https://spring.prenservice.se

 Dela på Facebook