spot_img
0,00 SEK

Du har inga produkter i varukorgen.

HemNyheterPå banan - igen!

På banan – igen!

Nu har jag anmält mig till en tävling igen.
Jag har dubblat distansen sedan sist: nu gäller 4 varv runt ovalen på Atleticum. Åttahundra delvis lutande metrar.
Det är på lördag, det är DM då.
Det känns än så länge helt ok, faktiskt möjligt.
Men jag vet ju vad som kommer att hända! Några dagar innan….så… Men, vi ska inte gå några händelser alls i förväg.
Det här med banlopp är lite speciellt för mig. Jag kan liksom inte gömma mig någonstans, jag försvinner aldrig i någon mängd, förloras aldrig ur sikte mellan granar eller i någon gränd.
Jag får känslan av att stå på en scen.
Att stå på scen är inte min starka sida, jag får tunghäfta och kallsvettas. Tur att man inte behöver prata när man springer.
I min tidigare löparkarriär (i tidernas morgon när många inte ens var födda) – den som ju inte var helt sund och oproblematisk utan snarare kravbelastad och prestationsångesttyngd och slutade i krasch och elände – var banlöpning det mest skrämmande.
Jag sprang inte många banlopp. Jag hann inte så många innan jag fick sätta punkt.
Jag övertalades till ett 3000- meterslopp i Småland, det var någon typ av distrikt mot distriktstävling och jag behövdes för laget. Jag minns inte så noga vad det hela handlade om, jag tror jag hade mest bry med mig själv och scenskräcken och ångesten över att kanske misslyckas inför allas ögon.
Så självupptaget.
Jag sprang i tjocka tunga joggingskor och det var varmt och hemskt. Jag var nervös så jag trodde jag skulle kräkas.
Andra gången hade jag spikskor och sprang en kvällstävling på Slottskogsvallen. Det gick mycket bättre, jag plockade nog någon minut. Jag var oerhört stressad hela dagen trots att jag försökte lugna nerverna med en mil morgonjogg.
Jag var enormt lättad när det var över.
Därefter blev det mer allvar. Jag skulle springa SM inomhus, eller hette det RM då? På tidigt 80-tal. Det gick hursomhelst i Scandinavium, jag skulle springa 3000 meter igen och jag hade fått ett träningsprogram av klubbens tränare, det kändes stort och hedrande, som om jag faktiskt räknades med, men också kravfyllt.
(Ja, jag vet. Det var mest JAG som producerade kraven. På prestation…jag vet. Men jag ville ju visa att jag dög.)
Jag genomförde träningsprogrammet förstås men lade i hemlighet till väldigt många kilometer och intervaller. Ambitiös.
Veckan innan var gräslig. Jag var så nervös. Jag kände sådan prestationsångest, och hade rampfeber dessutom, jag föreställde mig hur hela Sverige skulle sitta och titta på mig när jag misslyckades i de doserade hemska kurvorna. Tränaren skulle bli besviken, jag skulle få skämmas inför min klubb. Vilken skam. Jag kunde inte tänka på annat. Mitt enda sätt att få bukt med oro på den tiden (ja, kanske nu med) var att träna, något jag inte skulle göra så mycket just den veckan för att toppa formen.
Jag tränade ändå. Naturligtvis. Vilket gav mig än mer noja….hur skulle det nu gå?
Vad hände då? Hur gick det?
Jag kom inte till start. På morgonen dagen för mitt lopp var jag förstörd av stress och ångest. Jag hade inte sovit en blund.
Jag fegade ur. Jag ringde min tränare och sa mig vara sjuk, sedan gav mig ut och sprang två mil. Jag ljög. Kände mig så usel. Men kanske ljög jag inte ändå, sjuk var jag nog på sitt sätt.
För några år sedan övertalades jag till bana igen! Jag LÄT mig övertalas. Jag gjorde min debut på 3000 meter inomhus. Min nydebut. Stressad och nervös, absolut, men inte på långa vägar som då. En viss tillfredsställelse faktiskt att klara det jag var, och fotfarande är, rädd för och jo – jag hämnades sedan mitt misslyckande från förr genom att springa distansen på IVSM. För veteraner. Det kändes faktiskt riktigt riktigt gott, det blev en sorts seger trots att jag kom sist.
(Det var läskigt nervös innan, en hel lång dag i Karlskrona. Men det var det värt.)
Jag sprang femtusen också, sedan. Utomhus.
Jag sprang tiotusen, jag tänkte det skulle vara min grej, långsam och envis som jag är, men det var det inte. Jag upplevde det så mördande monotont och tråkigt. Löplustdestruktion. Jag är tydligen en otålig själ.
Jag tog mig an 800 meter! Jag gillade det! Fattar ni!? Jag drog i med 1500 också, anmälde mig i seniorklass och kom så oerhört sist att publiken tyckte synd om mig, men det var det inte alls, för jag persade.
Och nu har jag alltså sprungit fyrahundrameterslopp dessutom.
Jag är stressad innan, det ska inte förnekas,  och tror jag ska dö eller åtminstone kanske välta i doseringen om det är inomhus, snubbla på spikarna, trampa på linjen, springa fel…men ändå…det är kul på något sätt….jag fattar det knappt själv – jag tycker det är KUL att springa på bana, och jag vågar tävla på distanser jag inte behärskar.
Det är faktiskt en liten personlig seger.
Mina tävlingsnerver lär jag få brottas med så länge jag lever.
Men: som jag skrev i en tidigare blogg – trots att jag nu är mogen, för att inte säja övermogen på gränsen till ankommen av mögel så är det betydligt mer LEK nu.
(Åtminstone fram till på lördag morgon. För då blir det blodigt allvar igen.)
Jag är inte snabb, men jag känner mig snabb! Jag leker snabb!
Jag är en halvgammal människa som känner sig ung och snabb för ett tag och vad farao…det är väl helt ok?
Vi har dessutom väldigt kul på och efter våra tävlingar vi veteraner. Och vi får väldigt ofta stå på pallen, även om vi kommer sist.
Nu ska jag fundera ut ett smart upplägg inför lördag. Måste ha bort skidsegheten, måste hitta spänst och krut i musklerna. Hur nu detta ska gå till?
Vila?
_20160215_174318
Skickat från Samsung Tablet

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

AKTUELLT NUMMER

Nytt nummer på gång!

0
Snart trycks adresserna på #1 2021, är du med? Annars, du har några timmar på dig....

FÖLJ OSS

8,687FansLike
6,714FollowersFollow
- Annons -

BLOGGAR

Trappa upp

0
April april, vintern rasat osv. Träningen rullar på. Sen årsskiftet har jag legat stabilt kring sjumilaveckor. Det känns lite i minsta laget, har nog...

Ur spår?

GPX-myset

Recension Nike Tempo Next%

- Annons-

PODCAST

X
X