Racerapport Nr.1

0
36

I helgen sprang jag Barcelona Halvmaraton som var säsongspremiär och tillika föremål för den första racerapporten på denna blogg. Tyvärr blev det dock inte den succé som jag hade hoppats skriva om.

Jag pratade med de andra svenskarna innan gårdagens lopp om att halvmaraton, enligt mig, är en psykologiskt ganska så skön distans som man inte behöver vara alltför nervös inför. Man kan så att säga inte ställa till det för sig själv på samma sätt som på kortare distanser. Satsar man till exempel mot personbästa på 5 000m och springer 5s för långsamt på första kilometern blir det en jobbig uppförsbacke att arbeta mot under de återstående fyra. Springer man istället 5s för fort är risken stor att man sprängt sig och därför stumnar. I mästerskapslopp handlar mycket om att hitta rätt position, inte ödsla kraft i onödan och att vara på tårna när ett eventuellt ryck kommer.

Halvmaraton är av naturliga själ mycket lugnare. Det är ett enträget nötande i dryga två mil, där man inte behöver bry sig så mycket om rätt position i klungan och där det finns gott om tid att ta ikapp en handfull förlorade sekunder.

Jag hävdar därför att halvmaraton inte handlar i första hand om vad man gör på själva tävlingsdagen, utan framförallt om vad man gjort under förberedelserna inför loppet. Antingen så är man i bra form och då kommer man med allra största sannolikhet också göra ett bra lopp, eller så är man inte i form alternativt har en dålig dag rent fysiskt och då kommer det inte gå bra hur smart man än springer.

Av ovan nämnda anledningar har jag svårt att förklara vad som egentligen gick snett igår. Förberedelserna har gått helt enligt plan, med ett lyckat träningsläger i Sydafrika hela januari månad och två förhållandevis lugna veckor efter hemkomst. Formen har känts god och förväntningarna på topp! Inför loppet fick jag dessutom veta att en dryg handfull tyska löpare planerade öppna första milen på 30.30min i förhoppning om att nå en sluttid strax under 64.30min, ett nästintill perfekt upplägg för min del.

Det började också bra med spot-on 6.06min första 2km och en skönt avslappnad känsla. Redan i motlutet upp mot passering 4km började jag dock få slita och vid 5km tvingades jag släppa min klunga som sedan passerade 10km på 30.38min. Själv sprang jag den första milen på 31.11min, 31s över min ursprungliga plan och 23s över den passering som skulle ge 64.59min vid helt jämnt tempo. En något för långsam första halva alltså, men ändå inom räckhåll för en sub65min-tid eller åtminstone en förbättring av det personliga rekordet på 65.26min från ifjol.

Det huvudsakliga problemet var dock inte sekunderna som jag hade låtit ticka iväg, utan anledningen till att jag gjort det. Det var ingen kontrollerad löpning fram till passering halvvägs. Jag gick för fullt och kunde helt enkelt inte förmå benen att springa snabbare om de skulle ha någon chans att överleva även den andra halvan av loppet. Vid 13,5km tappade jag steget, föll ned på hälarna och insåg att loppet var kört. Jag passerades av ett antal förhållandevis piggt avslutande löpare, men var inte kapabel att hänga på i mer än några hundratalet meter. I motvinden de sista 4km såg min löpstil ut ungefär som om jag hade gjort på mig. Ett sådant sittande steg är inte särskilt effektivt och tempot sjönk ytterligare. Jag kämpade och slet men kom inte i mål på en bättre tid än 67.40min, över två och en halv minut från målsättningen sub65min och EM-kval.

Mitt resultat i Barcelona kan inte ses som något annat än ett stort misslyckande och nu gäller det att hitta förklaringarna till varför det gick som det gick. Detta för att hitta rätt justeringar i träningsupplägget och uppladdningen så att jag kan komma ännu bättre förberedd nästa gång. I början av april är det ett nytt halvmaraton i Berlin och då ska jag ta revansch!

Något jag kan sporra mig med längs vägen är att förra årets europapremiär i Haag, efter läger i Australien, var ännu sämre men att jag ganska exakt en månad senare kom tillbaka med dubbla personbästan i San Francisco och Los Angeles. En sådan utveckling är inte alls osannolik i år heller och jag ska göra allt för att se till att den blir verklighet!

15e feb - Åhwall

Föregående artikelNjut av löpning i Båstad!
Nästa artikelPå banan – igen!
#löparlivet Namn: Andreas Åhwall. Född: 1989. Bor: Linköping. Familj: Sambo. Klubb: Hässelby SK. Tränare: Rubin McRae. Meriter: SM-Guld 2013 och fyra raka medaljer på terräng-SM 4km 2011-2014,                         13:e plats i M22-klassen vid terräng-EM 2011,                       14 SM-medaljer på olika nivåer och distanser. Personliga rekord: Halvmaraton: 1.05.26,             10 000 meter: 29.41,33,           5 000 meter: 14.20,06,               3 000 meter: 8.19,82,                   1 500 meter: 3.55,78. Favoritsträcka: 4km terräng. Roligaste löparminne:         SM-Guldet! Vill med löpningen: Utmana mig själv. Utvecklas. Njuta.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här