Det är över två veckor sedan. Jag har haft inlägget färdigt en vecka. Ska jag inte bara publicera? Det har tagit emot, för jag berömmer mig själv i inlägget. När man gör det, är det som att berömkvoten är uppnådd. Alla som kommer fram för att berömma prestationen, vad det än gäller, stannar som av. Jaha. Han är redan nöjd. Jaha, han är själv lite imponerad. Jomen då har jag nog ingenting att säga honom. Det egna berömmet är dock, vill jag hävda, mäkta underskattat. Jag satte upp ett för mig högt mål och klarade av det. Vi sätter alla upp våra egna mål – vi ska våga bara satsa!
Jag gjorde mitt livs löplopp på årets Göteborgsvarv. I dagsläget känns det som den största bragd jag kommer kunna uppbåda på många år. För några veckor sedan ville jag inte prata om prestationer, ville inte på något vis framhäva mig själv, med risk för… sociala komplikationer. Men det var längesedan jag kände just så här om mig själv: stolthet.
Förberedelserna, det okunniga, det att ”kasta sig ut i okända vatten” gör det till min alldeles egna bragd. Jag hade i början av denna vår inte en aning om vad jag hade i kroppen. Årets första 5 km-lopp tänkte jag, kanske, om jag hade tur, kunde gå något långsammare än ifjol. Kanske 18:30. Jag har inte tränat i högre tempon än 4 min/km sedan förra sommaren. Haft nästan 3 månaders uppehåll från löpningen under året. Sprungit 5 gånger i veckan, från 35-60 min/pass sedan nyår.
Nu skulle jag springa längre än jag gjort på 3 år och mitt mål var tydligt: under 1:23:00 (baserat på mitt helt oväntade slutresultat på 5 km-loppet). I ett tempo jag inte tränat i på över ett år.
Idioti.
Jag drömde om tempot. Jag visualiserade hur jag i total avslappning skulle flyta fram. Hur jag rimligen skulle kunna kompensera uppförsbackarna med nedförsbackarna. Jag kände igen anspänningen. Anspänningen har alltid genererat mycket kraft inför lopp.
Utan mer än lite försiktig stretch startade jag loppet – ville inte springa en kilometer i onödan. Det var trångt i början. Ändå går de första kilometrarna alltid fort, man är pigg och man är så uppfylld av att vara igång. Mitt mål var benhårt: sprang jag en kilometer på 3:50 istället för 3:55 hade jag gjort en dålig öppning. Jag klockade de första kilometrarna på 4:00. Hade jag satt ett för högt mål?
Jag var redan vid fem kilometer aningen stum i benen och låg 15 sekunder efter planerat… Jag var direkt beredd att anpassa mitt slutmål – skulle jag stumna helt efter fem kilometer skulle jag kanske inte ens ta mig i mål. För varje kilometer klockade jag mig. Det var ordentligt obekvämt de gånger jag prickade 3:55/km.
Chockerande nog passerades 10 km med 10 sekunder till godo. Jag hade hittat flytet och kunnat hålla ett högre tempo i både uppförs-, och nedförsbackarna än jag vågat hoppas på. Då svängde tron på mig själv – detta kanske kan gå ändå! Under det platta partiet mellan 7-13 km fick jag nästan blunda ibland, luta mig framåt, fram med höfterna, bara mata på. Min puls låg på 190, jag visste att jag låg nära max.
Där någonstans kommer Varvets tyngsta backe, jag vill minnas att den slutar runt 15 km, precis innan avenyn. Den tog. Jag passerade många, men fick verkligen bita i, inte tänka. Efter backen sprang jag upp jämsides med min muskulösa bror. Såg honom först då: ”det är ju du!” sade jag. Han är en sportslig broder och skrek (när jag långsamt passerade honom): ”det ser lätt ut!” ”Det känns inte lätt!” sade jag.
Av de sista 6 kilometrarna minns jag inte mycket. Jag passerade 15 km med 15 sekunder till godo, 3:55-fart ger en tid på 1:22:40, så därför hade jag 20 sekunder tillgodo även där. Jag visste att jag över 6 km hade råd att tappa 35 sekunder totalt, 5 sekunder per kilometer.
Tittar jag på min puls, ser jag att jag precis där passerade loppets snittpuls (191 bpm), och att det långsamt går uppåt. 194, 196, 200 slag per minut. Toppen nåddes vid min ”sprint” (snarare, återgång till 3:55-fart) på röda mattan, 201 slag/minut. Sista kilometern gick på 4:25. Min klocka stannade på 1:22:56. Jag visste inte om det stämde helt. Jag vinglade fram till en tunna, doppade huvudet i vattnet. Sedan vek sig benen. Denna dag var det verkligen benen som var värst. Jag fick kramp i båda låren. Det gick dock snabbt över (en vecka ungefär) och jag kunde ta mig framåt.
Känslan av att med sin egen kropp sätta upp ett mål, och sedan bokstavligt talat räkna ned helt ovetandes om huruvida man ska klara det eller inte. Att hålla sig till en plan, våga tro på den och våga fortsätta tro på den trots motgång. Den egna andningen, glädjen av en kalldusch, lyckan över en kexchoklad. Stoltheten tillåts och pressas fram genom att möta det jobbiga.
Där når man inte Runners’ high. Det som händer är att man blir hög på livet.
343 löpare sprang snabbare. Jag har flera vänner som med råge bräckt tiden, de kronologiska av människor påhittade siffrorna 1:22:52. Men den dagen var det jag som vann!
Det var en fantastisk löparfest med min storebror, mamma, kusin, morbror, pappa, fru, svärfar på plats. Ja, det lever vi länge på! Nu är jag skadad och ska rehaba, det blir kul!
(Ni kommer inte hitta mitt namn i resultatlistorna pga diverse illegaliteter).
