Racerapport

0
185
SPRAAAAK…!!!  ..knaster…
(Harkel harkel. Är jag i sändning? Va?  Ok…:)
”Sportradion sänder i dag från inomhus DM, Skåne. Idag tävlas det på distanserna 400 m samt 3000 m. Det hoppas dessutom både stav och tresteg! Det finns en hel massa gamlin….förlåt, veteraner här. De verkar ha glömt rollatorn hemma och ser faktiskt riktigt spänstiga ut. Va? Är man veteran vid fyllda trettiofem? Ok, inte konstigt att några av dem saknar rollator då.
Eh…vad var jag nu?
Jo, alltså. Det finns en hel massa veteraner här, men även seniorer och de kan visst vara 15 år gamla. Här åldras man snabbt, hehe.
Vi har just avnjutit dagens första löpheat. 400 meter. Två mogna damer i klass 55 sprang tillsammans med en tonårig tjej, hon är alltså senioren.
Den ena äldre damen såg faktiskt själv ut som en tonåring och sprang snabbt som vinden medan den andra kom om man säjer så aningen på efterkälken. Inte så lite heller….å, här kommer hon visst!
Vi ska se om hon är redo för en intervju… jodå…hon kommer här:
Anna-Karin Delborg…..hur besviken är du nu efter att ha kommit sist?”
”Nääää….men, jo..men nä! Jag är ju inte besviken alls!? Det gick väl bra, kanske lite fegt i början, men..”
”Ok. Men hur vedervärdigt jobbigt kändes det att tävla i samma heat som någon du kunde ha varit MORMOR till då?”
”Näää, men….va? Mormor? Sluta! Jag är faktiskt bara 40 år äldre! Inte många är mormödrar vid 40! Nu måste jag faktiskt jogga ner, så….”
”Ok! Det ska du få. Om du kan haha, det såg lite stelt ut på upploppet…bara en fråga till! Hur skönt var det att gå i mål? Och hur fruktansvärt näradöden var det sista 100?”
……
Näää. Men….  Nu tar vi det från början:
Malmö Indoor. Lördag 23e januari. Min klubb arrangerar tillsammans med MAI. Atleticum heter inomhusarenan.
Banan är 200 meter och lutar i kurvorna. Det är därför jag väljer bort 15 varv till fördel för 2, eftersom min högra tass inte riktigt är kompis med lutning under så lång tid. Två varv klarar den dock  fint.
Det gör inte resten av mig, i vart fall inte med vare sig stil, finess och explosivitet. Jag har inte en enda snabb fiber i min kropp.
Jag är skitkass på kort, helt enkelt. Men jag gillar det! Jag är konstig, jag gillar att göra sånt som är kul trots att jag är dålig på det!
Jag startar på bana två. Den lutar inte så förfärligt. M, som ser ut som T, som är tonåring, får bana 4.
(M och jag är försedda med ålderslappar på ryggen, stora som affischer – K55 skriker den ut i fetstil. Bra, så vi verkligen inte tror att vi också är tonåringar och får för oss något ogenomtänkt.)
Hade jag fått bana 4 hade jag vält i första kurvan. T har bana 3. T är 15 år och supersnabb, hon har startblock.
Jag har inte startblock. Jag testade en gång, men det kändes konstigt, som om jag skulle störta med näsan före ner i tartanen och skrapa upp mig totalt och inte komma igång med själva löpningen förrän de andra gått i mål. Det skulle vara lite fånigt.
Jag har inte spikskor heller. Jag äger ett par, men mina fötter har krånglat och betett sig de senaste åren och måste strykas medhårs och behandlas med silkesvantar. Istället har jag mina Nike Streak LT, lika lätta, men snällare mot fötterna. De är underbara. Mina bästa kompisar. Måste ha ett par exakt likadana när de tar slut.
Alltså, lite nojig är jag nog ändå för de två varven! Tänk om jag snubblar? Trampar på linjen? Lägger krokben på mig själv? Går in på bana ett för tidigt? Tar slut vid 300? Får hjärtsnörp? Springer vilse? Har glömt hur man andas..? Hjälp så svårt det är!
Jag har joggat i Pildammsparkens snö i en kvart och jag har sprungit högvis med stegringar på innerbanorna som förberedelse.
Jag måste tagga upp mig! Tänka på nåt som gör mig arg…. kan inte komma på något. Grr. Äh. Ska man slå sig på låren nu?
På era platser….färdiga….kommenderar P, med myndig stämma. P är min särbo, han är starter för dagen. Så konstig han låter, myndig och militärisk liksom. Sådan röst har han inte annars. Det är tur det, för honom.
Hur gör han? Funderar jag okoncentrerat.
Hjälp!
Nu gick startpistolen!
De andra två far iväg och jag får så småningom ordning på mina sju – åtta intrasslade ben och armar och drar iväg även jag.
Och jag springer och springer och är liiiiite feg och spar mig liiiiiite väl mycket kanske, är rädd för väggen och syran och de andra två försvinner snabbt.
Och så är det över!
Innan man har kommit i gång!
Snopet!
Vill göra om!
Snart! En gång till!? Nu!
(Måste träna explosivitet. Går det när man är nästan mormor till typ de flesta?)
Men glad ändå! Jag gjorde det jag verkligen inte är bra på för att det ändå är så himla kul och jag gick inte sönder.
Så jag är BARA NÖJD!
( Resten av dagen var jag funktionär, tidtagare på en hel hoper 3000-heat. Och det, mina damer och herrar, är ett tufft pass. Men vansinnigt roligt.)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här