Igår fick jag min andra omgång av stötvågsbehandling. För de av er som inte varit med om en sådan, kan jag säga att den gav ordet ”mörbultad” en ny dimension. Lite mer ”kött på benen” så att säga. Att foten kan se stjärnor var en helt ny upplevelse för mig.
Löpare är jag fortfarande, men just nu gör jag allt utom just att löpa. Löpardjävulen har för mina synder dömt mig till icke närmare tidsbestämt straffarbete bland maskinerna på gymmet. Och att döma av diverse statusar i sociala medier, så är det en situation jag delar med ganska många. Ett årstidsfenomen kanske? För min del kanske även ett åldersfenomen? Men så länge jag har jämnåriga och äldre veteranvänner runt om i världen som tränar och tävlar, så tänker jag inte självmant kasta in handduken i första taget!
Att fastna i utdragen rehabilitering och alternativträning känns ungefär som ett slags mentalt skidskytte. Man kommer in till skjutvallen och tar som vanligt sikte på tavlan. Då trillar den första bommen in (skadekänning) och stresshormonerna börjar så sakteliga sippra ut i blodet när man ser konkurrenterna smattra fram träffar på löpande band (unintended pun!). Det är där och då man gör sitt första misstag och slänger iväg nästa skott (träna med skadekänning) utan att ha tagit ett djupt andetag och siktat in sig ordentligt, vilket skulle ha gett gott om tid att reparera det första misstaget. Nej, istället fortsätter man på den inslagna vägen, slarvar iväg ytterligare hugskott (”skulle bara testa lite”), som till slut resulterar i en total bomtavla. Fem straffrundor på spinningcykel, roddmaskin och kettlebells, alltmedan medtävlarna sedan länge försvunnit i fjärran mot vidare mål.
Som jag tidigare konstaterat är det svårt att föreställa sig andra känslotillstånd än det man för tillfället befinner sig i. Mitt sorglösa kontinuerliga löptränande under hösten sitter där i minnet som ett vykort från Medelhavet på kylskåpet. Jag vet att jag var där, men det känns väldigt avlägset.
Men man blir uppfinningsrik av alternativträning. Min överman på 800 m, David Heath, har berättat att han under rehabperioder brukade köra spinning med en oöppnad konservburk i vardera handen, för att simulera och stimulera armarnas pendlingar under löpning. Själv har jag försökt efterlikna banintervallpasset 5 x (300m + 200m) med 60 sek gå-/ståvila mellan intervallerna och 2 minuters lätt joggvila mellan seten. Detta har jag på spinningcykeln gjort genom att på intervallerna samtidigt dubbla belastningen och höja kadensen. På gå-/ståvilan ”frihjulade” jag och på joggvilan gick jag ner i normalbelastning och normal distanskadens. Puls- och intensitetsmässigt funkade det i alla fall och gav t o m lite syra i benen! Men kanske var den viktigaste aspekten för mig att få en nära-löpträning-känsla. Jag inser att mitt beteende skulle kunna klassas som lätt maniskt, på gränsen till drogberoende, men det finns sämre droger än träning i allmänhet och löpning i synnerhet och jag tänker inte frivilligt avstå från den.
Om man använder sin fantasi kan t o m en stötvågsbehandling fungera som ett i alla fall mentalt träningspass. Kärnan i framgångsrik 800-meterslöpning handlar mycket om viljan att pressa sig ytterligare ett snäpp, att ta ut det allra sista man har, att uthärda. Det tänkte jag på senast när jag låg där på britsen och hälen producerade ett gnistregn av små smärtimpulser: ”Uthärda Gunnar! Du vet hur man gör. Gör det nu!”
