Reservfallskärmar

Eskil  

Det börjar bli en liten tradition det här med att åka ut till Norra Djurgården och titta på när andra springer Premiärmilen. I fjol hade jag tränat för lite under vintern och tyckte inte att det var nån vits att ställa upp. I år hade jag tränat för mycket. Målsättningen inför nästa år är alltså glasklar: hitta den gyllene medelvägen.

Tack till alla som har hört av sig med uppmuntrande ord och tips kring skador. Jag är på bättringsvägen, haltar inte längre men kan inte riktigt springa än. Var på återbesök hos fysioterapeuten igår och i stort sett samma scen som sist utspelade sig, med den skillnaden att jag även fick träffa en läkare eftersom jag uttryckte en viss oro över den lite luddiga diagnosen. Läkaren sa samma sak fast med lite mer pondus: att det förmodligen är en överbelastning på muskeln, att röntgen och ultraljud med 99% sannolikhet inte skulle visa nåt och att ”det blir bra på några veckor”. På honom lät det som ett positivt besked men i min värld är det ju en katastrof. 

Jag har haft lite betänkligheter när det gäller vårdvalet, och har även fått lite kritik för att inte gå till ett riktigt proffs. En del av mig instämmer och tycker att den ekonomiska satsningen i ”Operation Evy Palm” bör stå i proportion till den fysiska och mentala, alltså att jag borde gå till en privatklinik och hosta upp vad som krävs för en ultraljudsundersökning och en välrenommerad naprapat. Jag kan ju ta pengarna från den inställda utlandsresan. Men smålänningen i mig väljer än så länge att ha is i magen och se tiden an. Det är möjligt att snålheten bedrar visheten här men än så länge blir jag ju i alla fall bättre för varje dag.

Planen är nu alternativ träning den kommande veckan och jag blev tipsad om Alter G, löpning på Anti Gravity-band. Det ser ju inte klokt ut men jag blir nästan lite sugen på att prova bara för sakens skull. Skit i en dyr naprapat, jag vill springa NASA-style! Kan ju bli content om inte annat. (Som om det skulle behövas, jag har gnällmaterial för att hålla bloggen vid liv i flera år framåt.)

Förutom behandlingsmetoder grubblar jag lite på hur det kunde gå snett. Jag hade ju som prio 1 att inte bli skadad och kontinuitet var a och o. Som jag var inne på sist så handlar det väl om att lära känna sin kropps gränser. Jag kommer även att tänka på när jag skulle ta fallskärmscertifikat för en massa år sen. Då övades det på rullbrädor på marken innan det var dags att hoppa ut första gången. Man låg och svankade på mage och lärde sig bland annat att kolla höjden regelbundet genom att vrida huvudet och titta mot höjdmätaren på handleden. Det kändes som ett lätt moment. Därför blev jag förvånad när instruktören under mitt första hopp plötsligt gjorde tecken att jag skulle lösa ut skärmen. Vad snackar han om? Jag har ju nyss kollat höjden! Mer än så hann jag inte tänka innan han drog skärmen åt mig och försvann vidare neråt medan jag blev hängande där själv i luften på lite för låg höjd. Feedbacken efteråt var i det stora hela positiv förutom just den lilla detaljen, att jag inte drog skärmen. Det var ju så att säga mitt enda jobb och jag blev därför inte godkänd på det hoppet. Jag hade helt enkelt tränat in en tom gest som jag upprepade i luften utan att faktiskt ta in vad höjdmätaren visade, jag tittade bara på den rent mekaniskt. Nu hade jag inte slagit ihjäl mig om jag så hade tittat på Grevinnan och betjänten där uppe, reservfallskärmen löser ju ut automatiskt ändå på en viss höjd om man närmar sig marken för snabbt.

Men i löpning sopar man i backen i 200 blås om man inte passar sig, där finns det inga reservfallskärmar. Eller vänta nu… är det precis det det gör? Ska känningar och småskador kanske ses som en del av säkerhetssystemet? Strunt samma. Om den här skadan är min reservfallskärm som har lösts ut eller om jag har kraschlandat lär väl visa sig. Jag har förhoppningsvis lärt mig att kontinuitet och undvikande av skador inte bara ska vara tomma ord och gester utan nåt som måste förstås och praktiseras på djupet. 

 Dela på Facebook