Jag är en rishög

Gunnar Durén  

Om min kropp var en bil så hade jag sålt mig för länge sedan. Någon gång tidigare har jag nämnt den tankegången och den blir alltmer påtaglig. Kanske var den en gång en ångmaskin på vinden eller en vintagesportbil under spindelväv och presenningar i gårdsgaraget, men accelerationssträckorna, fartvinden och de snäva kurvtagningarna blir alltmer sällsynta. Verkstadsbesöken allt tätare. Problemet med veteranbilar är också den bristande tillgången på reservdelar. Kvar finns plastic padding och Karlssons klister, som torkar oändligt långsamt och ändå ger tveksam hållbarhet.

Just det upplever jag som det mest frustrerande, att när väl limmet har torkat och funktionaliteten är synbarligen återställd så kan man ändå inte lita på den. Det må kännas normalt, men när som helst kan den gå sönder igen, på samma ställe eller någon annanstans. Förut kunde man med viss lyhördhet höra och känna när det började gnissla i någon del, oftast inte värre än att man kunde ta sig tillbaka till garaget för egen maskin, byta tändstift, fylla på olja eller byta någon fläktrem och låta ångan pysa ur maskineriet.

Numer kan det plötsligt säga ”skljånk!” och så står man där igen.

Fortfarande kan jag känna det där suget i magen när jag kliver i min gamla klenod. Vissa dagar startar den snällt och jag kan glida iväg nercabbad ut i grannskapet i vårsolen och känna viss fartvind, i alla fall i nerförsbackarna. Vet dock att jag ännu inte får växla upp ovanför tvåan; där inväntar jag fortfarande leverans av reservdelar på reparation.

Det ger en viss tillfredsställelse även att dra ut på en stillsam fintur, om än delvis nostalgisk, med en eftersmak av vemod och sentimentalitet. Min dröm är alltjämt utflykter med gasen i botten, utmanande omkörningar på svindlande vägar och avslutande picnic med nära-soppatorsktömd bensintank. Det behöver inte ens vara tävling, bara känslan av fartvind mot huden. Folkrace kanske? Frågan är om jag klarar besiktningen…

 Dela på Facebook