Häromkvällen fick jag äntligen lite feeling för första gången på länge. Jag skulle bara ut och lufta mig ett varv runt elljusspåret och så plötsligt kändes det som att jag hade lite klipp i steget igen. Det hade jag förmodligen inte, jag kollade inte klockan, men det spelar ingen roll. Ibland, speciellt efter en skada, så är lyckan för en löpare inte en tid utan ett tillstånd.
Ni vet hur det är. Den kan komma från ingenstans den där känslan. När rundan som skulle bli kort och lugn förlängs och blir hård och man inte vill sluta springa trots att det kanske är fredagskväll och hög tid att börja med maten eller myset eller minglet eller vad man nu har på gång för benen känns bra och ingen annan är ute i duggregnet så man har spåret för sig själv och alla låtar på spellistan är världens bästa låt och där i det fläckvist upplysta novembermörkret där jord och barr yr runt fötterna finns det inget mer att önska av livet än att bara få fortsätta framåt så i all evighet amen.
Så kändes det ungefär och jag hade sinnesnärvaro nog att styra stegen så att jag kunde avsluta rundan uppför min Rockytrappa. Är det bara jag eller har alla löpare en Rockytrappa? Alltså det behöver inte vara en trappa per se, det kan vara sista raksträckan hem eller en avslutande uppförsbacke eller nåt; helt enkelt ett ställe där man kan spurta i mål och stå och skuggboxas och känna sig stark när andan faller på. Jag har i alla fall en sån plats och det är en trappa som är belägen vid Skogskyrkogården. Inte lika lång som den i Philadelphia, men omgivningen är minst lika storslagen.
Jag kommer från Skarpnäckhållet, dyker in genom den väldiga muren ungefär mitt i. Försvinner in bland tall och gran. Gravljusen som mareld i havet. Viker av höger, passerar skogskapellet. Och så öppnar landskapet upp sig och där ligger den, en… tja, ganska futtig trappa faktiskt, men det spelar ingen roll, för det är känslan som är det viktiga här, det har ni förstått nu, och, speciellt om man har tajmat solnedgången rätt, så har man nu en biblisk vy framför sig. Det är solar och globar och kors och tvärs och lundar och dammar och moln och allt möjligt att vila ögonen på, samtidigt som man kanske lite diskret har rattat in Eye of the tiger eller Rocky-soundtracket i lurarna och börjat skuggboxas och studsa runt och ha sig.
Tyvärr är det sen drygt två kilometer hem för min del och det är väl min trappas enda nackdel: att den inte ligger i direkt anslutning till min dusch. Men nerjogg är ju aldrig fel och jag antar att även den gode Rocky var tvungen att lufsa hem till sig på nåt sätt, för han bodde väl inte i vad det nu är för byggnad som den där trappan i filmen leder upp till?
Jag ger mig av hemåt. Benen inte lika kaxiga som nyss. Det är det som är skillnaden mellan feeling och form. Trappmetaforen om underdogen som tränar sig uppåt mot toppen klingar av. Ett äldre par blänger på mig. Jag funderar på om man ens får springa här på kyrkogården? Med tanke på att det var en del tjafs i lokaltidningen om huruvida det var okej för dagis- förlåt: förskolebarnen att åka pulka här på vintern så råder det säkert delade meningar om den saken. Men jag tycker att man får det. Och jag känner mig rätt säker på att Nacka, Garbo, Avicii och alla andra som vilar här inte har några invändningar. Ett tips bara: undvik allhelgonahelgen.
