Idag var det IVDM i Skåne, 3000m stod på programmet. Efter sämsta veckorna på många år, olika sjukdomar, mycket jobb, etc så var det svårt att ha höga förväntningar. Såg dagens lopp som en värdemätare och riktlinje för hur jag ska lägga upp träningen närmsta månaden mot IVSM i Borås. Hur kasst man än har tränat så vill huvudet intala mig att det kommer gå bra, det är bara att köra, skönt att huvudet är positivt – jag brukar ju säga att många procent sitter där.
Tittar oftast i träningsdagboken innan jag åker till en återkommande tävling…. just 3000m är min favoritdistans och jag har 2013 som exempel i en föreläsning jag brukar ha. Jag åkte till Malmö det året, sa till övriga på startlinjen, idag ska jag göra 9:59, häng på… gjorde 9:58;9. Tre veckor senare stod jag på startlinjen på VSM, sa då till övriga, idag ska jag göra 9:39, det blev då 9:38;95 :) Undrar vad det är som driver/begränsar mig i loppen?
I fjol gjorde jag 9:51;3 på VDM i Malmö, var då 1.25 förre tvåan och tyckte det var svårt att pressa mig. VSM var ett rent taktiklopp som jag vann, medan jag på VVM gjorde en av årets bästa prestationer, 9:28;12.
Med det i backspegeln, dålig vinterträning men positivt sinne så tänkte jag, 9:45 om det går jäkligt bra, annars under fjolårets 9:51. I år skulle jag få springa med M45, dvs förhoppningsvis lite draghjälp.
Uppvärmning ca 6km, det mesta med Pelle och Lovén, två hungriga M45:or, dock var de inte riktigt med på att köra en 60 sekunders fartökning – när jag vände mig om hade de stannat 15 sekunder tidigare. Sista stegringsloppen kör jag i hallen med lätta skor, idag premiär med nya Salmingskor. Måste medge, det kändes oförskämt bra…
Upprop – naturligtvis får M50 starta bakom M45.. känns så där då jag vet att det är få som kan utmana mig.. första kurvan blir tuff, springer som en symaskin och får ta händerna till hjälp för att flytta på gubbarna i M45. Efter 70 meter är jag dock uppe som tvåa efter Pelle som verkar vara pigg…. efter 250 meter känner jag dock att det går för långsamt så jag går om. Själv, längst fram – det är så jag vill ha det :) Men vad händer – en triathlet från Heleneholm går om mig och ökar tempot? Vem är han? Vad vill han? Känns dock bra så jag hänger på fram till 700m då jag känner att tempot sänks, går om och får en lucka med en gång, passerar 1000m på 3:15. Känns som om jag är ute på ett distanspass – så jäkla skönt. Arne Mårtensson som tyvärr är sjuk i cancer står och ger mig varvtider, de flesta ligger mellan 39,3 och 39,6 så jag inser att 9:45 blir svårt. Passerar 1500m på 4:55 och ökar då i några varv, ligger på 38,5 till 38,8, passerar 2000m på 6:32 och fortsatt känns det som en skön tur… efter 2200 börjar jag dock känna att det går lite långsammare, mycket riktigt 39,5 igen och sedan plötsligt två varv precis över 40 – ett mål jag hade var att inte vara över 40 på något varv, shit… lyckas dock vända trenden och de två sista varven går bra igen, sista km även den på 3:17.
Väldigt nöjd när jag går över mållinjen ca 20 sekunder före segraren i M45 och ca en minut före tvåan i M50. Att springa 15 varv och varva kanske 20 löpare, en del flera gånger, plus den dåliga starten gör att jag vet att det finns mer. Förmodligen har jag sprungit 3020 meter. Loppet gav alltså bra svar, jag har farten men saknar lite uthållighet. 3.15, 17, 17 visar också att jag har förmågan att köra jämn fart vilket är min styrka, men just nu är jag osäker på det mesta. Den officiella tiden blir sedan 9:50;7, dvs snabbare än de två tidigare åren vilka sedan gett bra resultat. Att knäcka 9:40 på VSM blir ett självklart mål.
Premiären är avklarad och som vanligt efter en tävling så är man upprymd, fylld av energi och lust, nu vill man ha fler tävlingar, ffa fler 3 000m lopp. Att tävla är sjukt kul, belöningen för allt träningsslit. Nästa helg blir det 1500m, mycket mer ångest – inte min grej att försöka ligga på 36 varv, men med lite självförtroende kan allt gå. Det som talar emot det är att vecka 6 är en tung vecka, planerar 10 pass.. dvs det kommer inte vara fräscha ben nästa söndag…
Bra jobbat!!
Grymt BG!!
gott! En säsongsdebut är alltid vansklig. På 3000m är det mer än vanskligt. Ruskigt svårt att veta var man har kroppen. Nu kommer det snabbare bara genom insikten om var du står
gott! En säsongsdebut är alltid vansklig. På 3000m är det mer än vanskligt. Ruskigt svårt att veta var man har kroppen. Nu kommer det snabbare bara genom insikten om var du står