Slut som artist, eller? Igår kväll sprang jag SM-milen i Stockholm. Mycket pepp innan loppet och mycket snack med mängder av löpare. Vad händer med magasinet? Kommer ni tillbaka? Många vill, men för få har hittills anmält sitt intresse. Varför?
Nåväl. Tillbaka till loppet. Benen har känts ”konstiga” senaste veckan. Som värk i benen innan, under och efter träningarna. Inte vanlig träningsvärk utan verkligen VÄRK.
En bra första kilometer landar på 3.39. Den andra går på 3.55 och den goda känslan är direkt borta. Jag försöker ta i, men jag kan inte kuta snabbare. Benen, kroppen och andningen säger ifrån. Redan vid fyra kilometer vill jag bryta. Jag tar sikte på någon framför mig och lyckas faktiskt jaga ikapp. Tränaren Daniel Allard susar om mig och det är förstås sporrande även om jag vet om att inte han heller är i bästa form.
Tycker oväntat att Västerbron inte är speciellt jobbig, men jag springer i och för sig så sjukt sakta.
Springer en ganska lätt kilometer och klockan visar exakt fyra minuter. Ren misär. Funderar på att bryta igen, men vill ändå fullfölja. Blir ett bra träningspass, ha, ha. Känns inte så.
Vid sju kilometer hugger det till i vänster vad. Jaha, nu kommer gubbvaden. Skitsamma jag kör vidare. Det klarar sig, men vaden är inte kul just nu.
Kommer in i Rålambshovsparken med någon kilometer kvar. Springer om Allard, som kliver av. Försöker mig på någon slags spurt. Kommer i mål på 39.57 netto och 40 blankt brutto.
Tider som jag kunde jogga på i höstas. Nu får jag slita hund. Vad har hänt?
I Stockholm Halvmarathon förra hösten passerade jag milen på 38.22. Det var lite för snabbt, men jag lyckades ändå hålla ihop det hyggligt fram till ett personligt rekord. Nu springer jag 1,5 minut långsammare och det handlar bara om en mil.
I Valencia i november var jag ute efter mitt pers, 37.35. Jag kollar mitt blogginlägg hur grymt besviken jag var efter 37.44 och jag beskrev min känsla som ”totalt orkeslös”. Vad är känslan nu då? Jag skulle vara superglad över 37.44 idag.
Min plan blir nu att springa ett lokalt lopp nästa tisdag, 5 km, och sedan lägga löparskorna på hyllan cirka 2 veckor. Smart eller inte får tiden utvisa. Känslan igår kväll var att jag aldrig vill springa något mer lopp i hela mitt liv. Jag hoppas den känslan försvinner fort som tusan.
