Har senaste veckan försökt återhämta mig efter den långvariga ebola epidemin jag drabbades av i mitten av mars. Det har ändå gått hyfsat även om kapaciteten inte är särskilt hög, kanske mest beroende på allt tröstätande när ebolan härjade som värst. Till slut blev jag i alla fall frisk och efter att ha försökt komma igång under en veckas tid, men med pulsvärden som var helt sinnessjuka. Sedan blev jag sjuk en dag till och efter detta verkar kroppen rensat ut det sista. Kände i mitten av förra veckan efter 2-3 normala träningspass att jag skulle försöka mig på att springa Salomon trail tour i Trosa i helgen. Så passade på att anmäla mig till det.
Men innan helgen var det dags att klara av några ytterligare pass. På onsdagen förra veckan var det dags att försöka springa lite väg. Skulle iväg till Huskvarna och jobba så passade på att springa en liten sväng på väg dit. Alltid gott med lite nya vägar. På väg hem hade jag bokat in en date med den legendariskt söte Tjock-Hasse som numera håller till på slätten. Vädret var perfekt sa han, nästan ingen vind. Dock vräkte regnet ner, men enligt Hasse var det bland det bästa väder som gick att få på rundan, då blåsten kommer åt rätt hyfsat. Vi sprang iväg, 15-20km hade jag beställt och en fart kring 4.15. Hasse verkade lite orolig innan hur det skulle gå, men vi satte iväg. Det regnade mer och mer. Efter 10km frågade jag om det var långt kvar, för jag var trött som bara satan. Nja inte särskilt fick jag som svar. Vi sprang och sprang och efter 15km passerade vi en backe. Denna backe hade 4m stigning, men var ändå slättens största tror jag (om då bortser från Ledbergskulle, men den är stor). Hasse berättat stolt att han hade kört backe där ett par gånger. Vid denna tidpunkt var jag så trött att jag bara ville hem. Efter 18.5km stapplade vi in i huset och det ända jag ville göra var att sitta och äta något. Ett ägg, ett par mackor och en apelsin senare var jag ändå lika trött. Hasse såg oberörd ut. Jag duschade och begav mig hemåt. Insåg att Hasse hade knäckt mig, både fysiskt och psykiskt. Hemma satt jag helt apatisk och tittade rakt fram i soffan. Efter detta tror jag får byta smeknamn på honom till Snabb-Hasse.
Så några dagar och ett backintervallpass senare var jag nästan redo för tävlingsdebut som veteran. I anmälan till Åda wild boar race fick jag reda på att distansen visst inte var 22km som utlovades utan 26-27km. Ganska jobbigt, men kanske hanterbart tänkte jag. Startfältet såg inte direkt skräckinjagande ut och jag var lugn och fin. Dagen före loppet kom dock skräcken då landslagsorienteraren Emil Svensk anmälde sig. Helvete, detta blir jobbigt var tanken. Men kom på 100 saker att skylla på när jag skulle få pisk så försökte samla kraft och köra ändå. Det klassiska citat ”Det blir ju i alla fall ett bra träningspass” kom fram igen.
Bild från http://www.christianboo.se Foto: Christian Boo
Själva loppet inleddes i rätt bra fart över åkrarna med 3.18min/km först för att sedan lugna ner sig efter 6-7km. Då hade vi passerat några rätt besvärliga höjder där jag hela tiden kände skräcken att vara för dåligt tekniskt, men det var oväntat ok. På slutet märkte jag att valpen jag sprang med började bli trött så gjorde ett försök och fick en lucka. En väldigt oväntad seger och ändå ett steg i rätt riktning. Det var svårt att springa snabbare tidigare p.g.a. snitslingen inte höll ”Linköping xc-race” klass. Alla arrangörer som ska snitsla borde gå grundkurs hos detta mästerverk. Tävlingsbanan var dock superfin och utsikten vid fornborgen på slutet var legendarisk.
