Jag har ju tidigare skrivit om svårigheterna med att springa med sin partner. Jag är dock inte den som ger mig, så i helgen gjorde vi ett nytt försök.
På mitt schema stod det 24 km lugnt löppass, på min mans (obefintliga) stod det nog något i stil med: ”stick ut och springa någon mil”.
Jag började runda med att gång på gång påtala att:
1. detta var veckans sjätte pass
2. jag redan hade drygt sex mil i benen
3. jag skulle springa mer än dubbelt så långt som honom
Trots att han faktiskt tog hänsyn till detta och bara låg någon decimeter framför mig hela tiden (!) var den första milen omotiverat jobbig. Vi höll ett lugnt tempo, men känslan i kroppen sa något annat och jag skyllde det på dålig dagsform.
Men när jag släppte honom efter en mil så var det som att ta av sig en ryggsäck och benen kändes plötsligt lätta och spänstiga. När jag stoppade klockan vid 24 km, hade jag sprungit de sista 14 km runt 30 sekunder snabbare per kilometer än den första milen tillsammans med min man. Och med en betydligt bättre känsla!
Det här inlägget handlar inte om att kasta någon skugga över honom, utan är en reflektion kring hur mycket vi egentligen springer med huvudet. Jag hade antagligen spänt mig eller känt mig så pressad under den första milen att allt kändes tyngre. Och när jag sedan fick springa ensam släppte det.
Så kom ihåg det; vi kan springa fortare med benen, men gränserna spränger vi med tankens kraft.
