Jag samlade kraft i nedförslutet och ökade farten. Backen planade ut och började gå lätt uppför, det enda uppförspartiet på det 5 km flacka varvet. Jag var inne på andra varvet och jag hade 600m kvar till mål. Jag passerar klubbkompisen Martin som stånkar ur sig ett ”kör hårt Simon”. Jag har vid detta laget ingen aning om vad klockan står på, även om jag tittade på den var hjärnan mosig. Allt har varit misär de senaste 5(!) kilometerna och det var ett under att jag inte gått in i väggen. Jag känner att dreglet hänger lite á Wassbergstil längs hakan när jag närmar mig målrakan. Någon från publiken skriker ”36! under 36!”. Jag förstår inte alls, 36m kvar? Nä det måste vara 150m kvar? Benen är bara mjölksyra och andningen helt förstörd när sista 100m avverkas i allt annat än en graciös stil. Jag får en smärre chock när jag i vanlig ordning stannar min klockan när jag passerar mållinjen. 36:00, en förbättring av mitt PB på 10km med 2min 45s. Vad fan hände??
För snart exakt ett år sedan förändras mitt löparliv. Jag rev en barriär. Allt jag trott om ”vad som är möjligt” skickade jag ut genom fönstret när jag sprang Göteborgsvarvets seedningslopp i Helsingborg. Jag sprang på en tid som i mitt huvud var helt orimlig. Att någon, ännu mindre just jag, skulle kunna springa så fort var helt och fullkomligt otänkbart. Jag intalade mig själv att jag överpresterat, att jag aldrig skulle göra om bragden och att detta var en sån där ”freak accident” som händer ibland. Ni vet när man läser tidningen om någon som gett en släkting en trisslott på julafton som sen hamnar i TV-soffan och vinner 5 miljoner. Men sen började jag fundera. Varför skulle jag inte kunna göra om det?
Loppet var tänkt som ett formtest och en kul grej. På varvningen vid 5 kilometer in i det 10 km längs loppet var läget allt annat än ”kul”. Jag kände att jag började närma mig tom tank och klickade in halvan på 17:51. Jag fattade inte vad som hänt. Jag hade blivit stressad i starten och öppnat på tok för fort. Men sen hade jag inte saktat ner. Och det sjuka är att jag kan inte skylla på att jag hamnat i en klunga som sprang för fort heller, jag drog nämligen klungan.
Efter lång analys och tankeverksamhet kring loppet kom jag på vad som hade hänt. Svaret var ganska enkelt, jag hade trott på mig själv. Jag vågade satsa, vågade vara självsäker. Jag vågade helt enkelt springa. Alla löpare har hjärnspöken. Inte minst gällande sin egen förmåga och vad man uppfattar sig själv att klara av. Att jag sprang på 36:00 hade självfallet inte kommit som en blixt från klar himmel, jag hade slitet för det genom hård träning hela vintern och våren. Jag hade i mig själv byggt en explosiv och snabb löpare men glömt bort att bygga ett starkt självförtroende.
Influensan går in på sin 7:e dag och årets seedningslopp är nu 18 dagar bort. Några 36:00 kommer det inte bli i år, dels på grund av bristande förberedelser men främst på grund av att jag valt att springa loppet med min coach, bästa vän och hejaklack. Den 15/3 är det min son som kommer visa vägen i löpvagnen, förhoppningsvis ser vi till att ”personbästa löpvagn 10km” i min personprofil sänks rejält. Önska oss lycka till, vi kommer att behöva det!
