Stockholmsbrantaste banrekord mtf

Tävlingsrapporter  

Länge sen jag tävlade nu… var borta hela förra säsongen med överträning.

 

Det märktes att det var länge sen jag skulle prestera, kroppen skakade av spänning och förväntan, jag mådde illa. En lång väntan och längtan efter att få visa sin styrka.

Innan jag dök ner i överträningen var jag så sjukt stark i löpningen, jag hade kunnat krossa i vilket lopp som helst kändes det som. Bring it on! var känslan innan allt blev ett mörker i 8månader.

 

Innan loppet

Gick en tyngdlyftningskurs i 3dagar så fick lyfta 8h om dagen. Ryck och stöt. Skapligt kul och mör i benen. Laddade också med ett benmördarpass på torsdagen på bästa jävla kvalitetsgymmet i stan become an athletehttp://becomeanathlete.se

Passet bestod av massa tunga frivändningar sen tunga marklyft, boxhopp, roddmaskin, burpee, pullup.  

Tänkte efteråt att det kanske va jävligt onödigt 2dar innan ja skulle springa i backe, men ja är i god form och då funkar benen oavsätt förutsättningar.

Yolo👉Jag hade inte kunnat springa på 4veckor pga inflammation i knäskålen men jag hade bestämt att jag skulle starta på loppet, adrenalinet tar bort smärtan.

 

Loppet

Var extremt taggad, kroppen skakade, jag mådde illa, ja vet att maskinen är stark. Hade mätt upp 72,5 i vo2max på idrottslabbet i linköping i mars så var sjukt spänd på att se om jag behållt formen trotts överträningen förra sommaren.

Farsan var med, det var riktigt kul att han kunde se mig springa, det var ett tag sen. Han skjutsade alltid mig till mina lopp när jag chockade löparsverige som liten Rastarunner.

 

I mina tankar går bara på repeat –du är stark, du är så sjukt jävla grym, du är magisk.

Ett sätt för mig att stänga av allt negativt som kan dyka upp, ett sätt för mig att inte dom där enkla bortförklaringarna ska tas upp. Det finns inga bortförklaringar, när startskottet går så får man stå upp för sig själv och sin träning.

 

Jag tycker det är skönt att vara för mig själv på uppvärmningen. Jag värmer upp länge och njuter av att bli varmare i kroppen. Hela tiden med tankarna på mig själv och hur bra jag är.

Får ont i knäskålen på slutet av uppvärmningen men vet att smärtan kommer försvinna när startskottet går.

 

 

Vid starten står jag lugn, inte som förut när jag nästan var tvungen att slå mig själv på käften innan start för att huvudet skulle fokusera.

Jag ser männen framför mig men tänker bara på min egen prestation och hur små dom andra är.

Starten går och jag tuggar om alla som sprintat i början. Ligger 6a till första klättringen och dunkar nerför så att jag blir blind några gånger av alla hårda smällar under fötterna.

Det känns ännu lättare i 2a backen.

Utförslöpningen är längre nu. Jag blir alltid mer nervös utför pga att jag inte kunnat springa utför på flera år och har ofta tänkt att jag är svag utför och därför tar jag i extra mycket i nerförsbackar för att motbevisa att jag också är sjukt snabb utför inte bara uppför. Och det är jag.

 

Jag kommer imål som 6a och 1a dam med nytt banrekord 15:22 3,3km 255hm stockholms brantaste.

 

 

 

Trotts allt, fortfarande en jävel på att tävla  🤘

 

 Dela på Facebook