Stolpe stolpe ut

3
681

Efter två fina inledande insatser på milen och halvmaran har nu tävlingssäsongen fortsatt med två smärre bakslag på 5 km och maraton. Glädjande besked för alla eventuella läsare eftersom det som bekant är roligare att läsa om sånt som inte går helt enligt plan.

Det första bakslaget var väl ingen större katastrof, det var mest lite oväntat. Jag ämnade persa på Bålsta stadslopp och hade goda förhoppningar att göra så eftersom det var nära redan halvvägs på startmilen i Örebro några veckor tidigare. Men icke sa nicke, klockan stannade på 16.06, tre sekunder över pers. Jag kunde i alla fall glädja mig åt ett mycket trevligt arrangemang, och jag vill rikta två extra stora plus i kanten till Bålsta IK: 1) Bra priser till pallplatserna: mat! Jag som ÄLSKAR mat. Och 2) Inga medaljer. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi måste sluta dela ut medaljer till vuxna människor som fullföljer ett lopp. (Om det nu inte var så att alla andra fick medalj men inte jag. I så fall är jag kränkt.) Nej, gör som Bålsta IK och bjud på fika i stället.

Den andra missräkningen kom nu i helgen och även den råkade handla om just tre sekunder. Och ju längre distans desto retligare blir en sån differens. Jag hade bestämt mig i sista stund för att åka ner till Köpenhamn och försöka klara SM-kvalgränsen till Stockholm Marathon. Blev budgetvariant med billigt tåg, sunkhotell i Malmö och övertagen startplats. Hade först tänkt mig en dagsutflykt till Sätermaran helgen innan, det hade gått att klara på under tusenlappen, men jag hade med största sannolikhet sprungit långsammare. Valde istället att optimera mina chanser och då fick det bli en längre expedition. 

Och dom yttre förutsättningarna gick det inte att klaga på: platt bana, mycket publik, sol och vacker väder och inte allt för mycket vind. Men det gick ändå inte, jag kom in på 2.39.03. En av dom suraste tiderna jag har sprungit i mål på. Att det är PB med elva minuter är till noll tröst. Jag kan tycka att det inom löpningen finns en sub-hets som går till överdrift ibland. Att en tid som slutar på 59 skulle vara så mycket bättre än en som slutar på 01. Själv tycker jag att det optimala är att springa på en ”blank” tid. Då slipper man hålla på att rabbla sekunder och hundradelar när tider ska nämnas, som nån matte-tönt som har memorerat alla decimaler i pi.

Några ynka sekunder snabbare och jag hade kallat det för ett perfekt lopp. Istället: en praktflopp.

Det finns inga ursäkter, säger en del, men jag ska nog kunna komma på ett par stycken i det här fallet. Jag kan kalla det för en analys, det låter bättre, och jag skriver den mest för min egen skull så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv i framtiden. Men först några saker som jag INTE skyller på:

1. Man ska väl minska ner på volymen inför tävling för att formtoppa, men om man räknar med loppet i söndags så blev det 98,5 km löpning den veckan, vilket gör den till årets tyngsta räknat i antal kilometer. Men det är ju inte antalet kilometer som är avgörande utan hur dom springs, så det skyller jag alltså inte på. Vilade från löpning i två dygn fram tills kvällen före loppet, varav det sista dygnet var totalvila. Senast min kropp blev så bortskämd var Olof Palme statsminister. Benen var fräscha, skulle jag hävda.

2. Att debutera i spikskor kan man så klart göra även i min aktningsvärda ålder men att göra det på VDM tisdag och torsdag innan maran var lite av en chansning. Visst, hälsenan knorrade lite efteråt men inte värre än så. Det skyller jag inte heller på.

3. Energiplanen var också lite av en chansning, det ska medges. Man ska ju äta som man brukar och följa sina rutiner men nu var det svårt. Loppet startade 9.30 och för mig som vill ha fyra timmar mellan sista tuggan och första löpsteget skulle det innebära väckning klockan fem. Det hade jag ingen lust med. Istället testade jag att försöka äta så mycket som möjligt dagen innan (mycket rulltårta och kebab) och sen bara en lätt frukost bestående av tre rostmackor halv sju på morgonen. Och inget kaffe fick jag! Var lite hungrig på startlinjen men hellre det än för mätt. Hade med mig en egen gel och tog vatten och/eller energi på nästa alla stationer. Min bedömning är att det gick alldeles utmärkt. Många (framför allt representanter från företagen som säljer energiprodukter) verkar ju mena att man måste suga i sig enorma mängder gel för att springa maraton. Man baxnar när man hör rekommendationerna. Och det är väl därför man ser folk med gels instoppade överallt, likt dollarsedlar på en strippa i Las Vegas. Helst ska man pumpa in gel intravenöst och ha en droppställning med sig för att inte glykogenet ska sjunka under kritiska nivåer. Men vad jag vet så gick det bra att springa maraton även innan vi uppfann bars och gels. 

Så, vad skyller jag på då? Jag skulle kalla det en coach-miss. Laget (kroppen) gjorde det bra men tränaren (hjärnan) hade en svag taktik. Jag hade ändå försökt tänka till innan. Räknat och haft mig. Jag skulle hålla 3.45-tempo, det blir 18.45 på varje femma och runt 2.38.15 totalt. Jag hade alltså en viss marginal. Jag hade memorerat vad det skulle innebära för tid vid var femte kilometer-passering. Oftast låg jag några sekunder efter men det är ju lugnt, jag har ju marginal tänkte jag hela tiden. Hade en liten svacka ungefär halvvägs när benen kändes lite för trötta för att vara så tidigt, men det eskalerade aldrig riktigt och strax var jag vid gott mod igen och började plocka placeringar. Problemet var nu att jag rörde ihop passertiderna och vid 35 km trodde jag att jag låg före schemat när jag i själva verket låg över en halv minut efter. 

Men vid 40 km är det ju enkelt, till och med min trötta hjärna visste att jag enligt planen skulle passera på 2.30 här. Nu låg jag 50 sekunder efter. Det märkliga är att jag inte ens då anade varthän det barkade. Jag tänkte typ ”jaja, ligger lite efter men få se nu, två kilometer kvar, det går om jag bara håller den här farten”, som fortfarande enligt min klocka var under 3.50-tempo. Den där lilla extrasnutten på nästan tvåhundra meter tänkte jag skulle fångas upp av mina marginaler. Att jag behöver 30 sekunder på den sträckan även med pigga ben och spikskor slog mig aldrig riktigt. Här var benen rätt slitna, det ska sägas, och jag trycker väl på så gott jag kan men hade jag insett hur sjön låg så hade jag nog fortfarande kunnat rädda upp det hela.

Det är inte förrän i sista svängen ner mot upploppet som jag börjar ana oråd. Min klocka visar 2.38 och mållinjen syns bara som en svag hägring långt långt borta vid horisonten. FUCK! Först nu börjar jag piska upp min kropp till en förvisso heroisk men ändå fruktlös spurt, jorden vrider sig obönhörligt runt sin egen axel i precis samma hastighet som vanligt utan minsta hänsyn till mina patetiska ambitioner här i jordelivet och klockan hinner ticka över från höga 38 till låga 39 när jag passerar mållinjen lika snopen som besviken. Ridå.

Man tänker ju ofta så efter lopp: kunde jag inte bara ha sprungit liiiite fortare, och i det här fallet tycker jag att det finns fog för den tanken. Men jag hade kanske för stor respekt för distansen, ville inte springa för fort i början utan sprang äckligt disciplinerat, som nån gammal hockeytränare formulerade sig. Lät snabbare ryggar passera, gick upp och drog när det gick för sakta. Och kroppen gör vad jag ber den om, den springer i hyfsat jämnt tempo utan knot och enligt min klocka passeras maratondistansen under 2.39. Men jag springer ju inte den kortaste vägen, den som banmätaren tar, utan tar några ytterkurvor, springer igenom nån dusch eller tar energi och den totala distansen på min klocka blir närmare 42,5 km till slut. Tyvärr kvalar man inte in på sin Strava-fil. 

Sammanfattningsvis känns min insats som pinsamt orutinerad och snudd på ofattbart korkad. Det är inte för inte som jag ägnar mig åt fysiska aktiviteter på dagarna och inte raktetforskning. Jag säger inte att jag med 100% säkerhet hade klarat det om jag bara hade sprungit på liiiite snabbare i början och mött tröttheten tidigare i loppet. Jag säger bara att det är helt otroligt att jag inte ser faran komma och märker att min marginal är för liten. Det blev en dyrköpt läxa.

Min kognitiva verksamhet fångad på bild. Man ser hur jag funderar, ”få se nu, var det 1.52.45 vid 30 km eller? Hmm, 18.45 gånger sex det blir…”

Men det finns även positiva saker att ta med sig så klart. Framför allt så hade jag kul där ute. Speciellt eftersom jag i ca 42 km hade en bra känsla och trodde att jag skulle klara biffen. Kul också att springa i en ny stad som jag knappt har varit i innan. Och så fick jag mig en bra genomkörare i fall jag skulle vilja springa maran även i Stockholm. 

Men jag är tveksam till det. Visserligen är jag revanschsugen och jag borde väl vara ute och markera revir på mina hemmagator. Men maraton är en seg distans. Och lite av ett ovärdigt jippo på många sätt. Trängsel och krångel, evighetslånga köer till bajamajor, folk som urinerar helt ogenerat i alla väderstreck innan start och skiter ner sig under loppet. Är det löpning eller en zombieapokalyps man deltar i kan man undra ibland. Säga vad man vill om 800 meter men det är ju i alla fall en distans med lite värdighet. Folk är hela och rena, reglementsenligt klädda och uträttar sina behov på anvisade platser som civiliserade människor. Lite så tänker jag mig även att det är om man startar i elitledet, men dit får jag än så länge bara snegla avundsjukt.

Föregående artikelSamuel Russom fortsätter imponera!
Nästa artikelRacerapport Köpenhamn Marathon 2022
Namn: Eskil Persson Född: 1977 Bor: Stockholm Klubb: Hammarby IF Favoritsträcka: Längs en sandstrand Vill med löpningen: Bli snabbare och se mig omkring Roligaste löparminne: Barfota runt Gotska Sandön ligger bra till Meriter: Har ätit 84 sushibitar på en lunchbuffé Personliga rekord:  3000 m - 9:00 (2019) 5000 m - 16:03 (2021) 10000 m - 33:21 (2021)  10 km - 32:36 (2022) Halvmaran - 1:12:39 (2022) Lidingö - 1:58:58 (2018) Maraton - 2:39:03 (2022) Ser fram emot: Härliga tider

3 KOMMENTARER

  1. Bästa och roligaste racerapporten på länge!

    Och visst är det orättvist att man kommer undan med att säga ” jag gör milen på 39″ när man springer in på 39:58. Å andra sidan är det för lite som avrundas neråt.

  2. Aldrig kul när någon missar sina mål, men sättet du skriver på gör min dag så mycket roligare. Tack för en fantastiskt underhållande blogg.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här