Uppfyllda drömmars förbannelse

8
56

long_distance_running

Man skulle ju kunna tro att när man slagit rekord och vunnit VM så är allting frid och fröjd. Att framgång föder framgång nästan med automatik. Det är väl i princip bara att ställa ut skorna på banan och håva in nya segrar? Icke.

Jag har insett den självklara sanningen att det med tiden blir allt svårare att utvecklas, att överträffa sig själv. Berusningen av ännu ett nyvunnet pers blir så småningom ett alltmer svårfångat fenomen, för varje gång mer beroende av sammanfallande fördelaktiga yttre faktorer.

Det är ett universellt mänskligt fenomen att vilja utvecklas, lära sig mer, bli bättre, behärska svårigheter, förbättra sitt livsverk. Den drog som driver dessa dristiga dåd är: drömmar. Som löpare är personbästat – perset – den breda gemensamma nämnaren. ”Vad gör du på milen?”. Men vad gör man när man uppnått sin drömgräns, vare sig det är sub-3 på maran, sub-35 på milen eller sub-2 på 800? Jag kan föreställa mig att det finns gemensamma aspekter med t ex författarens tomhet efter en avslutad bok eller bergsbestigarens svårstillade iver efter nästa topp när flaggan satts i marken.

Just nu är min dröm att slå ett världsrekord. Det är lättare sagt än gjort (och aldrig har väl det varit mer sant!). Det är den riktigt stora återstående utmaningen för mig, vilket känns inspirerande, svindlande, svårt och vemodigt på en och samma gång. Det är förstås den ultimata utmaningen, men efter fyra VM-guld och ett Europarekord, bara 7 hundradelar av en sekund från världsrekordet på 800 m inomhus i M50, måste jag rikta in siktet mot det.

För närvarande har dock inte tävlingsformen velat infinna sig. Resultaten har gått från godkänt till underkänt på min skala. 1.30,47 på 600 m i säsongsdebuten var kanske objektivt sett inte så illa. Det var faktiskt svenskt rekord i min åldersklass, även om det kanske inte tillhörde de mest svårslagna rekorden, eftersom det är en sträcka som det sällan tävlas på. Men jag har de tidigare två gångerna utomhus gjort tider på 1.29. Känslan var dock att det fanns mer i kroppen att ge, som jag inte hade plockat ut. Nästa lopp, på 800 meter passerade jag 600 meter på ungefär samma tid som i målgång på 600 m-loppet. Det var ju bra. Men sedan stumnade jag på sista varvet och tiden blev inte riktigt bra: 2.02,08 – ungefär en sekund sämre än i fjolårets säsongspremiär på 800 m. Två veckor senare var det dags för första 1500 m-loppet inomhus. Om speed och syratålighet inte varit de bästa, så hade i alla fall den aeroba kapaciteten varit bra på träning. Men bensinen räckte ungefär halva loppet. Sedan blev steget lågt och avståndet tillframförvarande ryggar allt längre. Kom tillbaka något i slutet, men 4.20,04 var nästan 8 sekunder sämre än fjolårets årsbästa och dessutom var jag riktigt trött. Och loppet på 800 m i helgen vill jag nog helst glömma. Mitt i loppet tappade jag rytmen, farten, orken och sugen och gjorde min sämsta tid på flera år, undantaget kvalheat. Faktum är att jag inte någon gång under fjolåret har presterat på riktigt samma nivå som förra våren.

Då kommer genast tvivlen. Vad beror detta på? Har jag tränat för dåligt? Nej, bättre än i fjol. Har jag nått mitt max? Nej, jag utvecklar fortfarande egenskaper på träning. Är det åldersfaktorn som nu definitivt sätter stopp för vidare utveckling? Nej, så drastisk är den knappast, särskilt inte som jag tränar lika fort som förut. Eller är det den mentala inställningen som sviktar?

Visualisering har tidigare funkat för mig som en katalysator. Målet har varit tydligt för mig och för varje gång jag lyckats har bilden känts allt klarare, övertygelsen allt större. Men nu, när jag skulle behöva det som bäst, fungerar inte visualiseringen längre. Att slå ett världsrekord är helt enkelt väldigt svårt, även om det handlar om ett perifert åldersgruppsvärldsrekord på medeldistans. Marginalen till ett misslyckande är väldigt liten. Jag måste prestera på mitt eget absoluta max för att ens vara i närheten. Resultaten på vägen dit är kanske OK, men det som tidigare kändes acceptabelt, känns nu som ett misslyckande. Självrecensionen efteråt blir hård. Kanske skulle jag prova att prata med någon höjdhoppare? De är ju vana att misslyckas många gånger, kanske i åratal, utan att ge upp. För en dag kommer det: det där ögonblicket när allting stämmer. När ribban darrar, men ligger kvar. När man korsar mållinjen med hundradelarna till godo. När det ögonblicket kommer måste jag vara redo att göra det jag kan påverka: vara i bästa möjliga form, vara utvilad och fokuserad, ha en tydlig bild av vad jag måste göra för att lyckas och ha ett fett jävlaranamma-vad-jag vill-slå-det-där-världsrekordet innanför pannbenet! Det kommer att vara ett fantastiskt ögonblick!

Hur ser då löparlivet ut när drömmen uppfyllts? Troligen tomt. Hur länge varar segerglädjen, berusningen av att ha lyckats? Inte länge. Det är här vemodet kommer in. För drömmars förbannelse är att de egentligen är som bäst precis innan de blir uppfyllda. Jag vet inte vad jag ska göra sedan i mitt löparliv. Jag vet bara att jag måste ha en ny dröm. Men tillsvidare måste jag söka en ny klätterstig mot det svåruppnåeliga världsrekordet. Pusha vidare på intervallpassen och hitta rätt känsla att visualisera i det avgörande ögonblicket. Samla kraft. Fokusera. Explodera.

Föregående artikelTypvecka
Nästa artikelHjärtat styr henne steg
Superveteranen Namn: Gunnar Durén. Född: 1963. Familj: Gift med Karin, barnen Joel och Rebecka sedan tidigare. Arbete: IT-tjänsteman på Skatteverket. Klubb: Hässelby SK. Tränare: Johan Engholm. Meriter: Veteran-VM: Guld M45 800 meter inomhus 2012, brons på 3000 meter i samma mästerskap, Guld M50 800 meter utomhus 2013, Guld M50 800 meter och 1500 meter inomhus 2014, 24 VSM-guld. Slagit 29 svenska rekord. Personliga rekord:, 600 m: 1.29,18, 800 m: 1.59,69, 1000 m: 2.38,87, 1500 m: 4.12,11, 1 Mile: 4.34,53, 2000 m: 5.54,31, 3000 m: 9.06,13, 5000 m: 15.49,44, 10000 m: 33.37, Halvmaraton: 1.15,21, Maraton: 2.45,13. Favoritsträcka: 800 meter. Roligaste löparminne: När jag vann guld i veteran-VM på 800 meter. Vill med löpningen: Vara mitt bättre jag.

8 KOMMENTARER

  1. Drogen drömmar driver dessa dristiga dåd! När världsrekordet är i påse kanske VM i allitteration kan bli ett nytt mål? ;-) Skämt åsido så fångar du precis det som många av oss tampas med, oavsett om vi har världsrekord eller mer jordnära pers i siktet. Särskilt när ålderskoefficienten börjar bli ett hot. Lycka till med världsrekordet, och när du satt det hittar du säkert snart ett nytt mål. Man får vara lite vilsen och tom ett tag, bara man kammar till sig sedan!

  2. Jag har uppfattat att du "älskar" själva träningen och livsstilen som löpare i sig. Jag tycker det är det som är det viktigaste. Att uppnå ett rekord blir då bara till bonus och man behöver inte bli så fixerad till att det är absolut nödvändigt. Roligt om det inträffar men inte nödvändigt.

  3. Tackar för det omdömet, Elisabeth! Det värmer att höra det från en tvättäkta göteborgare. Mormor var för övrigt göteborgare, så några västkustgener finns det nog här och där i kroppen.

  4. Du har helt rätt Anders! Träningspassen är små tomtebloss av energi för mig, särskilt nu under de mörka vinterkvällarna., vare sig det blir rekord eller inte.

  5. Tack för uppmuntrande pepp Tomas! Den energin tar jag med mig. I den många gånger ensamma tillvaron som löpare har vi alla ändå mycket gemensamt.

  6. Mycket fint skrivet! Kan relatera både som musiker med hög konstnärlig ambitionsnivå, och gubblöpare med mycket mer ödmjuk sådan. Lycka till!

  7. Bra text med hög igenkänning. Jag har också tänkt på att konsultera höjdhopparna. Hur lätt det är att det låsa sig i en sån teknikintensiv gren.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här