Tider, vad säger de oss egentligen?

Idag damp senaste numret av Magasin Spring ner i lådan. I vanlig stil många artiklar som jag vill läsa, först läste jag artikeln om Gunnar och Joel, mmm det var inspirationen som jag hoppades på, vidare till Anders Herrmanns krönika riktigt bra skrivet hög igenkänningsfaktor där det måste jag skriva lite om senare under veckan. Bläddrar vidare till artikeln Så fort sprang de bästa en årssammanställning där de snabbaste löparna inom respektive ålderskategori och distans står listade. Bläddrar snabbt till M 35 och jojomensan där står jag ju med, mina 2:05:17 på 800 m räckte till en 3:e plats och mina 4:17:28 på 1500 m räckte till en 5:e plats. Självklart känner jag mig otroligt stolt över att hamna på en sådan här lista, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad de här siffrorna egentligen säger vad berättar de?

800 m tiden satte jag i Helsingborg. Vi var ett gäng äldre löpare som skulle springa tillsammans med yngre seniorer/juniorer. Formen var god och förutsättningarna för en bra tid var fina. Trots det tog jag inte chansen, när löparen framför mig, av okänd anledning steg av, så stannade min löpning upp, det var inte särskilt långt fram till tättrion men av någon outgrundlig anledning så försökte jag inte ens ta in luckan. Jag gick i mål på en ok tid men känslan var riktigt dålig. Jag hade chansen men tog den inte det fanns inte en chans att jag skulle kunna känna någon glädje över det här loppet. Sur och besviken på mig själv satte jag mig på tåget och åkte hem.

1500 m tiden är en helt annan historia. Dagen innan hade jag sprungit det i särklass sämsta 800 m loppet någonsin, jag tänker inte skriva om just det loppet här och nu mer om det i nästa inlägg, när det var dags att springa 1500 m hade jag ett så starkt motstånd i kroppen en del av mig ville ha revansch en annan del av mig var rädd för ett nytt bakslag. När startskottet small av och ingen tog initiativ så tänkte jag bara skit i taktik och känsla och kör så hårt det bara går. Det gjorde jag, jag sprang antagligen ganska så otaktisk men känslan när jag kommer in på upploppet och inser att en pangtid är på gång, jäklar säger jag det finns inte en chans att jag i text kan återge den känslan här. När jag sedan inser att jag för första gången har gjort under 4:20 och det med besked ja det är för  sådana tillfällen som man tränar det slår precis allt!

2014 var året när jag i alltför stor utsträckning fokuserade på tider och alldeles lite för känslan. Jag hade fina tider med mig från 2013 med hård träning skulle dessa förbättras det kändes som en självklarhet. Det är ju såklart så att med hård träning  ökar möjligheterna för fina tider men någon självklarhet är det långt ifrån. Problemet var dock att utifrån tiderna på träningspasset satte jag upp egna mål för vad jag tyckte var en rimlig/bra prestation på en tävling. Det fungerar de gånger som du lever upp till dina egna krav, de gånger som du inte gör det kommer känslan av att ha misslyckats att vara den förhärskande, så var det iallfall för mig.

Vad som är än värre är att du missar så väldigt mycket annat i löpningen som i sig är mer värdefullt än en enskild tid. Jag har tidigare skrivet om de vänner som jag genom löpning har fått, hur mäter du den vinsten genom en siffra/tid det går inte. I princip hela mitt liv har jag haft komplex för min kropp, alltför tunn och tanig, den är fortfarande väldigt tunn men jag har inte längre komplex genom träningen har jag skapat en kropp som klarar något som inte särskilt många andra klarar av, återigen något som inte går att mäta på något sätt men känslan den är ovärderlig. Den mentala styrkan, självförtroendet och självkänslan, har även den fått en rejäl skjuts i pos riktning, återigen en parameter som inte kan mätas men som väger tyngre än alla tider i världen.

Mycket har hänt sedan siffertiden, undan för undan har jag mognat kommit till insikt och utvecklats. I söndags när jag vid nio vaknade hade jag en fin känsla i kroppen, 800 m skulle löpas och huvudet/kroppen ropade till mig du har något fint på gång idag se möjligheter och tga chansen! Det gjorde jag, tiden i sig var inte särskilt märkvärdig 2:07 på 800 m men det spelar ingen roll möjligheten att göra något bra fanns där och jag tog den. Det var en nöjd löpare som senare tog tåget hem till Hässleholm.

Nu ska jag posta den här inlägget och sedan ska jag springa en luuuugn distansrunda ingen fokus på tider jag tänker ”bara” dra rakt ut i skogen och njuta av att vara att göra något som jag tycker är kul och som jag är duktig på.