Det är en solig dag i den norra delen av vårt land. En löpare kommer springande och hennes hållning är hög och hennes steg känns lätt igen . Den blå himmelen är så blå att det klaraste hav hade varit en piss i Missisippi och solen som lyser rakt i hennes ansikte ger fräknar till den, av Playitas, aningen solbruna huden. Hon ler, ja hon ler inifrån och ut. Har du haft den känslan? Känslan av flyt, harmoni och passion när de tre bitarna blir en enhet.
Hon har precis kramat sin bästa kompis som hon sällskapat med på löpturen i 15 km innan kompisen sprang vidare hemåt för en lite kortare runda på 27 km. Själv skulle hon idag ta sig fram i 3 h och 30 minuter och frågan var hur långt skulle hon hinna?
42500 m kom hon och med exakt den fart hon på förhand bestämt hon skulle hålla utan fokus på tid utan känsla. Pigg kropp, pigg knopp och inte den minsta trötthet, Lovely!
Egentligen känns allting som ett stort mirakel för den löpande drottningen som hon känner sig idag. För 4,5 månader sedan hände det som inte fick hända. Drottningen blev skadad. Fast besluten att ta mig tillbaka har jag successivt smugit in mer och mer löpning och den känslan när man märker att man är tilbaka igen där man var innan skadan är fantastisk.
Dessutom känns kroppen idag så mycket starkare att dagens långpass INTE känns i benen. Till saken hör att jag njöt, av varje steg och hade lätt kunnat avverka ett ultra om jag velat och följt känslan då, men nu lyssnar jag på min tränare. Han är klok och vet vart jag ska. Han kan bromsa och han kan gasa.
En skada kan stärka också om man väljer att ta den bittra motgången på rätt sätt. Bålstyrka nästan var dag samt rehab för den svaga delen av kroppen och skuldran har gett mig mitt liv tillbaka känns det som. Jobbet har jag gjort, ingen annan. Jag har kämpat, kanske när andra hade gett upp.
Jag tänker skriva idag om vägen tillbaka och hur jag faktiskt valde att inte offentliggöra min skada för alla på grund av att jag skämdes. Jag skämdes för att jag trodde jag var oövervinnerlig och att jag aldrig, aldrig skulle gå sönder, men det gjorde jag . Det visar att jag är mänsklig jag med som alla andra, men jag vågar prata om det idag.
Naturligtvis är det ingenting att skämmas för. Har man haft en löpkarriär i så många år som jag borde jag naturligtvis vänt på steken och tackat den lyckliga stjärnan för att jag kunnat träna så länge utan tråkiga avbrott för att jag gjort så som man ska göra, nämligen lyssnat på kroppen och tränat rätt på många sätt men ändå så kom det som ett slag och slog omkull mig när jag kände mig som starkast. När du får en skada finns det många som ska bry sig och tycka till men bara du känner din kropp och vet varför du hamnat där du är. Låt ingen någonsin sätta sig på dig.
För 6 månader sedan mitt i de vackraste höstfärgerna och i början av en fantastisk säsong tog det slut när det precis börjat. Jag hade precis sprungit in som femte dam och andra bästa svenska på mitt livs längsta ultralopp Ultravasan 90 km med en pigg och fräsch kropp som inte varnade mig överhuvudtaget mer än att jag haft problem länge med ryggen och gått till minst 10 olika kotknackare som inte gjorde saken bättre. Ingen smärta, ingen känning så, men när jag jämför med hur det känns idag borde jag fatta att något inte stod rätt till redan från våren 2018 då jag fick ont i min ljumske och började springa till olika behandlare som alla sade olika saker och bröt i mig på olika sätt. Jag var en vilsen själ och vilsen i djungeln av behandlare.
Någon skyllde på min skolios, någon på min fallskada i axeln och någon visste inte alls vad hen pratade om. Efter två kortisonsprutor i axeln hade jag ändå så mycket problem med min rygg och skuldra att jag tappade hoppet av och till till att hitta flytet igen. Spänningarna ville inte släppa taget om mig.
Jag minns dock ett fall på en hård isglaciär i Björkliden som jag tror var botten till min skada. Dessutom hade jag hade tävlat friskt på både 90 km och en halvmara två veckor senare, inte alls haft några känningar eller ömma lår efter min första ultramara längre än 50 km, till saken hör att kroppen kändes som en dröm på farter runt 4.40 till 5.10 min per km. Jag minns det så väl, en ömmande punkt på mitt säte och den högra sidan som inte riktigt gick bort trots att jag vilade från löpning några dagar.
Jag provade att smörja med Voltaren ifall det var något inflammatoriskt, men det försvann inte riktigt helt. På torsdagen sprang jag ett löppass med ett extremt flow och jag minns att jag tänkte att jag var oövervinnerlig till jag plötsligt kände en stelhet i den högra höften och jag stannade av från min löppass nästan haltande. Med oro i sinnet gick jag in på mitt dåvarande gym, försökte springa lite på löpbandet , men det ville sig icke. Jag visste att något inte stod rätt till. Jag anade att något var fel, för så här hade det inte känts innan. Dessutom kändes jag sned i hela bäckenet på ett märkligt vis.
Inom loppet av tre dagar hann jag gå till tre olika behandlare. Tokigt, så inni H-vete jaaaaa, men jag ville bara bli bra och det jag egentligen borde gjort skulle varit att vilat från löpning.
På tisdagen haltade jag på jobbet så jag skämdes. Jag som aldrig haft några skador som hämmat mig på detta sätt. I efterhand är det naturligtvis galet att tänka så om sig själv och förminska sig själv om något som är så vanligt bland hårt tränande idrottare på hög nivå och motionsnivå, men så var det i allafall. Jag med min tro på mig själv, som inte bangar ett långpass i minus 10 och som har pannben som de flesta önskar de hade. Jag kände mig så liten här och då.
Läkaren tyckte jag skulle fortsätta alternativträna och så gjorde jag. Remiss till magnetröntgen och 5 veckor senare kom domen bara två veckor före jag skulle åka till Kina och springa ett internationellt 50 km ultralopp. Jag hade en spricka i mitt korsben. Då hade jag lite smått börjat springa igen med hjälp av min sjukgymnast och med råd av andra som haft liknande skada och trodde jag var på väg att läka, men det medförde att jag tog ett avbrott med alternativ träning igen och sedan bokade jag en resa till Spanien i början av dec där min kompis Kerstin bor där jag bara kunde vara mig själv och sakta se att jag faktiskt kunde springa igen utan att gå sönder och utan att skämmas. Tokigt eller hur hur ens tankar kan få en att tvivla på sig själv när man egentligen behöver styrka.
Läkaren fick det att låta som om jag sprungit sönder mig själv, misshandlat min kropp men det vet jag att jag inte gjort. Jag är fortfarande förstummad över hur man kan säga så till någon som fått ett sådant slag i magen. Har man ingen empati?
Bild från mitt första långpass i slutet av nov i bergen Fuengirola med Rain. En underbar känsla och 25 km gjorda smärtfritt.
Just här och då när jag fick mitt besked, trodde jag att mitt liv skulle ta slut. Jag minns hur jag i ren panik ringde till en vän och grät hejdlöst, men inte ens han trodde att det var så illa som det var. Jag kunde ju gå, sitta utan smärta och dessutom jogga om än försiktigt. Jag var på väg tillbaka när någon plötsligt drar stolen bort från mig och får mig att falla igen.
Jag läste och läste om frakturer och sprickor och vet ju att det är en vanlig skada hos elitidrottare och i synnerhet långdistanslöpare Bland andra Jonas Buud har haft en i sitt bäcken och han kom tillbaka starkare. Jag gav mig tusan på att så även jag skulle göra det så jag började alternativträna, mestadels cykling. Efter några veckor var jag starkare än Adolf på cykeln och jag började tycka om det.
En magnetröntgen några veckor senare visade att sprickan var på god väg att läka och eftersom att jag inte hade ont hade jag redan börjat jogga igen eftersom jag hade kontakt med min sjukgymnast och även mailkontakt med en amerikansk kvinna som haft samma skada. Skönt att prata med någon annan som har liknande erfarenheter eftersom man känner sig väldigt ensam och liten i dessa stunder.
Till en början skämdes jag. Ja jag ville inte att något skulle få veta. Jag frågade mig själv vad jag gjort fel, men innerst inne vet jag ju att jag gjort det mesta rätt eftersom jag kunnat träna så länge utan en skada och kanske hade det varit bättre om jag haft små krämpor och tvingats till vila då och då. Trots alla negativa tankar kunde jag vända min svaghet till styrka och det är anledningen att jag befinner mig där jag är idag.
Min vecka i Spanien i dec 2019 bjöd inte på något vidare väder, dock en stor sol och en fantastisk miljö för att äntligen kunna se om skadan var läkt. Jag kunde springa långpass på 23 km och jag fokuserade enbart på att springa igen inte alls på vilken kmfart jag höll och samtidigt körde jag minst ett pass Crosstrainer och spinning om dagen. När jag kom hem efter all backträning var jag stark och hade vågat börja få tillit till min kropp igen.
Den 18 feb drog jag till Playitas i Spanien på Kanarieöarna. I det skedet var jag skadefri och sprang ca 9 mil i veckan igen. Dock inga fartpass. Min tränare som jag nu tagit hjälp av hade lagt in några fartpass under mina två veckor och ångesten var stor . Samtidigt vet jag att jag måste våga börja pressa mig för att komma framåt. Det skulle visa sig bli två av de bästa veckor i mitt liv och jag kom tillbaka med 28 mil löpning i bagaget, en solbränd kropp, nya bekantskaper och nytt självförtroende.
-Skriv ett blogginlägg om din kärlek till löpningen, skrev BG glatt i ett email för tidningen spring där jag bloggar för en tid sedan, men detta inlägg får komma nu. Naturligtvis missade jag att lägga till det på självaste dagen för kärlek, den 14 feb, eftersom att jag anser att kärlek skall visas varje dag och inte enbart på en specifik dag. Därför får detta blogginlägg bli början på något nytt för mig . En nystart mot en ny karriär. Nya mål. Ett bättre år. På många sätt.
Jag tror på att en dag får vi , likt en fallande stjärna, ett tecken från ovan eller någon annanstans ifrån om att nu är det dags. Dags att göra det du älskar på riktigt. Det gör jag nu. Jag springer och jag skriver. Vad du älskar vet bara du. Ingen annan kan säga till dig vad du ska och bör göra. Idag har jag sprungit 42 km, det längsta långpasset för i år och vet du att den känslan jag hade i kroppen har jag inte känt på länge.
Det har tagit NÅGRA månader av envishet och ödmjukhet att hitta dit igen men jag har hela tiden vetat min väg och trott på mig själv och vetat att den styrkan och hållning jag haft i löpning den har jag kvar. Så jag slutade springa till dem som bröt i mig och efter några månader har kroppen hittat sitt rörelsemönster igen. Skuldran är inte spänd och hård längre och mina armar kan ge mig hjälp i drivet och inte vara en belastning som de varit innan. Min kropp känns stark och tre h ute bekommer mig inte. Jag är fri och jag är JAG.
Idag 42 km med god känsla.
För varje vecka har jag märkt att mina löppass blivit snabbare och att 35 km de senaste tre inte känts som något och att jag vågat mer och trots att jag inte kört något fartpass sedan i Sept innan skadan så märker jag att jag har det i mig och det kommer mer och mer tillbaka. På något sätt känns det skönt att veta varför jag inte riktigt fick till det under föregående år även om jag är nöjd med mina prestationer som bland annat
blev en 11e plats på SM i maraton, seger på 30 km Niliterrängen, seger på Boden Fortress, seger på Dm i halvmaraton och total seger på Norrbottens grand prix. Dessutom fick jag springa mitt livs första 90 km lopp och slutade på en 5e plats i ett starkt startfält med en fantastisk känsla som gav mer smak på Ultravärlden och det är där mitt fokus ligger i år.
Bild från dagen 42 km långa pass där jag hade sällskap av Carola och Peter i 15 km innan de fortsatte i sin takt och jag i min. Tillsammans är vi oslagbara.
Min kärlek till löpningen är naturligtvis oändlig liksom alla andras också är. Vi har alla vår historia om varför vi började. Våra mål om vart vi vill med den och vår glädje till varför vi väljer att snöra på oss skorna dag ut och dag in, eller inte. Ett långpass för mig är inte samma som för dig, men en sak har vi gemensamt och det är att hur vältränade vi är, eller inte så kan vi alla bli skadade. När vi minst anar det.
Innan jag lämnade ett kallt Norrbotten och åkte till Kanarieöarna, sprang jag fram på de vintervita vägarna med solen i i ansiktet och den käcka lilla rödbruna hunden framför. Då kände jag mig otroligt lycklig bara av att kunna uppleva springandes och att kroppen är tillbaka uthållighetsmässigt vart den var i sommar. Tänk hur mycket man saknar att få göra det när man inte får gör det. Det är som när man säger till ett barn:
-Du får inte!!!
De protesterar , skriker, gråter och tar till alla medel för att göra sig hörd . När någon säger att vi inte får så blir vi nedbrutna och frustrerade och det känns som om hela vår tillvaro raseras likt bitar av en krossad vas. Aldrig vill vi något så mycket som när vi inte kan eller när vi inte får. Men vi reser oss upp igen, skrapar bort sandkornen från vårt knä vi precis rivit upp och tar nya tag och sikte på något nytt, något bättre, något där framme i oändligheten.
När vi kommer hem igen och inser att vi klarat av att ta oss förbi de taggiga buskarna utan att skära upp hela oss och förstöra och förgöra utan snarare stärkas ja då är det som en ren harmoni . Kommer du dit klarar du allt.
Just där och då ville jag skrika rakt ut och tro att mitt liv tog slut men jag reste mig upp och bestämde mig för att jag skulle komma tillbaka starkare än innan. Jag bestämde mig också för att aldrig mer låta någon på ett sådant våldsamt sätt bryta i min kropp och jag lärde mig att inte tro att så fort något är stelt så måste jag gå till någon ny och när den inte kan hjälpa så byter jag ytterligare en och två gånger. Nej nej nej. .
Jag bestämde mig för att motivera mig själ att komma framåt med hjälp av spinningintervaller, hårda, långa och explosiva, styrketräning för min svaga del av kroppen och massor av crosstrainerpass, lugna joggar på ca 5 till 10 km var annan dag och så småningom när jag märke att jag inte fick ont av löpningen även backintervaller på löpband för att få upp pulsen mer. Inget av det är förgäves utan tvärtom har det stärkt mig och bevarat det som jag nu kan använda på mina långpass och pass när min tränare sakta lägger in mer fart i mina veckor. Det är en fantastisk känsla när man märker att 42 km inte ens känns i kroppen, men idag har jag en ödmjukhet och respekt så jag vet att jag vilar trots att kroppen känns stark eller tränar något där jag inte behöver stötar efter ett sådant långt pass.
Idag är jag stark och jag tror igen. Jag vågar ha driv i steget och i skrivande stund har jag avverkat ett maraton i strålande sol och en mängdvecka i kombination med två fartpass, ett spinnigpass och ett Crosstrainerpass.
Jag har nästan satt målen för säsongen. Vet att det är ultra jag vill fokusera på men det ena utesluter inte det andra. Däremot har jag lärt mig att jag inte kan vara med på allting och tro att jag ska leverera toppresultat på både 10, 21, 42 och längre distanser. Livet är en erfarenhet och jag en erfarenhet rikare idag. Mitt stora mål ligger på 100 km om exakt 3,5 månader och det ser jag fram emot. Mitt största mål är att fortsätta vara skadefri och känna den glädje jag gör idag men visst har jag drömmar om en top 3 placering på SM 100.
Detta är min kärlekshyllning till löpningen och jag tror att den förstår hur mycket jag älskar den. Så mycket att jag aldrig någonsin gett upp trots att jag både fått ta långa björnkliv upp för berg för att ramla ner, skrapa knäna och ta mig upp igen. Jag har insett att känslor är till för att komma fram och jag vet också att först är vi vågar falla, skrapar bort sanden och reser oss igen så har vi kommit ett steg längre . Alla blir skadade ibland och så länge man inte låter en skada bli ens fördärv utan helt enkelt lär av den och blickar framåt så kommer man att nå toppen igen.
Nu är jag tillbaka här på bloggen med motivation att skriva och motivation att göra det jag älskar. Jag är här, jag är nu och jag är tillbaka starkare än någonsin. Det är nu det börjar. Häng med mig.
Bild från mitt två veckors långa träningsläger på Playitas den 18 feb till 4 mars.
Mot nya mål, fortsätt följa mig här och på Vinden mot kinden på facebook.
Jag vill tacka alla som funnits vid min sida under tiden jag hade min skada. Framförallt mina föräldrar som alltid bidrar med att låta mig gnälla av mig, som hjälper mig att ha Selma när jag reser i väg.
Min gamla Klubb Morjärv Sk SOM STÖTTAT MIG SÅ mycket genom åren från vanlig motionär till elitlöpare med Bengt Ek i spetsen, Marianne i styrelsen, mina fina klubbkamrat Katarina, en fin och klok vän och tillika inspiration. Min nya klubb Nilivaara IF och min sponsor som tror på mig, ser potentialen nu och i framtiden. Givetvis också Hoka one one de bästa skorna för mig.
Bild från min andra plats på UltraVasan 45 år 2016. År 2017 kom jag 3a och i år 5a på UV 90.
Ökenlöpning på Fuerteventura. Snart åker jag igen.
Mina vänner som tar mig som jag är, dricker vin med mig ibland, stöttar i med och motgångar, ni är inte många men ni finns och ni vet vilka ni är. Till syvende och sist min kära syster Ulrika, vi har haft våra duster genom åren men du finns för mig och det vet jag att du alltid kommer att göra. Kollegor som jag möter på mina arbetsplatser som ger mig motivation, peppande ord om min löpning och andra människor som jag mött genom livet nu senaste på denna underbara plats på Kanarieöarna som får mig att tro att jag faktiskt kan. Människor som ser potentialen i mig som löpare, den potential jag inte alltid ser själv men som jag ändå ihärdigt kämpar på med.
Mot nya mål!
/ADIOS
