2018. Många lopp och många minnen. Den 30 juni gick mitt längsta lopp i år av stapeln och efter den 23 maj har jag hunnit med att göra Stadsmara 21 km, Stockholm maraton (12e plats på sm tid 3.04 i värmen)
Niliterrängen 30 km seger på 2.16 samt detta lopp den 30 juni som ni kan läsa om nedan.
Boden Fortress trail, 50 km
Ett lopp jag missade i fjol var Boden Fortress trail, 50 km och inte bara det utan 750 höjdmeter vilket inte direkt gör loppet enkelt. Lidingöloppet är tufft men detta är så mycket tuffare skulle jag få ta del av just pga av att du tvingas gå eller hålla lägre fart på de tuffa stigningarna . I år ville jag vara med . Har känt att jag är stark i terrängen i sommar och klarar att springa med bättre löpsteg där så det känns fint att känna så inför kommande stora lopp Ultravasan 90. Mina tidigare lopp har gått bra men jag har inte riktigt fått ut allt mycket pga den skada jag fick av ett fall vintern 2016 när jag fick en mindre ruptur i axeln.
Men ett steg i taget! Här följer en resumé från Boden Fortress, ett av de lopp jag är mest stolt över. Inte endast på grund av längden utan för att det var enormt krävande men jag lyckades hålla ihop det optimalt efter mina förutsättningar och ha krafter kvar! Många tror kanske att man tar ut sig maximalt på en ultra och håller hög fart från start, men det fungerar inte riktigt så. Loppet är långt och man vet inte vad som väntar bakom varje krön så det gäller att vara smart och inte bränna ut sig för fort. Farten är lägre än på en asfaltmara naturligtvis eftersom detta var ett terränglopp med berg, dalar, stenar, slalombackar, stig, trappor och andra hinder. Jag skulle kategorisera in detta som det mest krävande lopp jag gjort, mer krävande än när jag sprang 50 km på 2000 höjdmeter i Kina.
Foto Patrik Öhman.
Ultralöpning. Distanser längre än 42195 km.
Att springa långt är jobbigt och krävande men fantastiskt på många sätt. Jag gillar det för jag får använda hela mitt jag och mitt inre och yttre driv! Här kan du kika på ett klipp som SVT gjorde med mig dagen före.
Samt ta del av mina tips
Loppets tankar och känslor före.
Nu skulle jag dela denna dag med mina fantastiska vänner . På kvällen skulle vi fira. Kylbagen var laddad med bira och skumpa.
De 1a veckorna efter Stockholm var jag lite sliten i kroppen och har haft ännu mer krångel med tendinosen i axeln som ni kan läsa om i föregående inlägg . Just därför kändes det skönt att nu släppa alla mentala krav på springa fort utan att istället springa så fort som möjligt på 50 km . Mycket kan hända . Dessutom inte bara 50 km platt utan riktigt tuff terräng och 750 höjdmeter . Det är en del hörrni!
En dag i solen i skogen med klippor och berg . Ja det hade inte kunnat bli bättre .
Allting började i den lilla staden Boden.
Någon som sett potentialen startade ett ultralopp på distansen 50 k och självklart tog jag chansen att vara med .
Foto: Sveriges radio !
Träningen veckan före har flutit på bra och jag har känt att jag börjar längta efter att springa igen vilket är positivt . Jag vilade torsdagen men körde på alla dagar innan eftersom jag skulle ta detta som träning . Totalt 6 mil hade jag innan och räknade att hamna på 11 med detta lopp.
Veckan innan fick jag till två långpass på 28 km efter varann och kroppen kändes återhämtad förutom axeln då men den är son den är just nu och det kommer ta tid.
Starten skulle gå 09.30 och vädret verkade bli perfekt . Jag drack mitt morgonkaffe utomhus till fågelkvitter . Kl 07.30 kom Niklas och plockade upp mig och Carola och vi åkte de 3 milen mot Boden . Skönt att ha nära till ett ultra för en gångs skull .
Väl på plats mötte jag Guru min norska ultra kompis jag lärde känna på ett ultra i Kina för 6 månader sedan .
Jag kände inte igen så många vilket är kul . Det är här de riktiga långlöparna ( förstå mig rätt ) träffas och umgås . Plågar sig och svävar på moln efter. På fötterna Hoka Tracer .
Jag bestämde mig för att köra med ryggsäck och vattensystem för det var ganska långt mellan stationerna på vissa ställen och värmen gjorde sig påtaglig även om temperaturen visade ca 19.
Grejen med detta lopp är också att det är väldigt tufft . Det går inte på långa vägar att likna med att springa långt på platten . Detta är 750 höjdmeter och du ska ta dig uppför till 5 fort. Där uppe är utsikten fantastisk. Det är trappor och klippor och tekniska stigar men framförallt makalös natur som kräver koncentration . När du kommer upp på forten är du trött men INTE mer än att jag orkade mata på . Det kräver träning och pannben .
Du behöver inte endast vara uthållig för att klara detta utan också van att springa i terräng och stark så du orkar trycka på uppför och slappna av nerför . Man spänner sig en del vilket jag märker då jag har träningsvärk precis överallt idag . Bra för få vet jag vad jag behöver utveckla. Det går INTE på långa vägar att likna med ett vanligt långpass.
Jag och Johan startade ihop . Vi höll igen medvetet och jag ville nu finna en god känsla och känna mig stark. Hamnade 6a från täten totalt. Marcus Nilsson Lulekamraterna som vann i fjol sant några som jag inte kände igen som öppnade lite hårdare i ca 4.10 fart gissar jag . Johan berättade för mig att vid 3 km skulle 1a stigningen komma och oj vilken stigning.
Kände dock att jag var som starkast uppför . Här plockade jag varje gång .
Vid 2 km fäll jag omkull och slog upp 2 knän . Kände hur låren sved lite men mest glad att axeln klarade sig . Efter fallet kände jag mig lite stel men jag försökte koppla bort det . -Nu kör vi sade jag till Johan . Jag är med . Han visste inte att jag fallit.
Efter 6 km tappade jag Johan . Han tog det lite lugnare än jag i en brant stigning och mellan km 6 och 10 löpte jag med Per . Han höll en fart som passade mig och det kändes lätt men efter ett tag sprang jag om Per . Han skulle för övrigt springa 30 km idag .
Vid 10 km var jag ca 2 minuter efter Markus och de andra och med självförtroendet på topp kändes det som jag skulle kunna plocka placeringar idag om allting höll .
Vid 15 kom jag i kapp tvåan från i fjol en duktig löpare och skidåkare. Jag låg länge bakom men gick om uppför . Så där har det sett ut resten av loppet . Mikael och jag har sprungit tillsammans och turats om att dra om vartannat ändå till mål . Han har en talang nerför och den skulle visa sig men min styrka var uppför så vi hade varann inom räckhåll för det mesta . Efter ett tag var vi inte alls långt efter täten och plockade två placeringar . Någon annan dam såg jag inte röken av och inte heller tjejen som vann 30 Annika Nilsson, som låg ca 10 minuter efter mig vid 15 km. Grattis till segern på 30 Annika .
Jag sprang mest omkring och smålog hela loppet .
Vid 20 km stod Bengt och Maria med vatten och gel till mig . Så värt att ha langning . Jag vet att jag skrek till Bengt:
– Gud vad jag älskar det här att springa långt . Visst skulle jag få äta upp det både en och två gånger när tröttheten gjorde sig påmind . Då var det ännu långt kvar men jag kände mig stark och det skulle visa sig hålla loppet ut.
Allt flöt på…
Min tyngsta etapp hade jag innan sista fötter och stigningen där . Det gick uppåt många km först på stig och sedan på väg . Där mitt i backen stod Johans pappa Arnold och jag skrek och frågade om han hade vatten för kust då bar jag så törstig . Han gav mig en halv flaska av Johans sportdryck och i backen upp gick jag förbi Micke och en kille vid namn Jonas som är en duktig ultra löpare på distanser längre än 50 km upp mot 160 km.
Mickes rygg hela tiden . Samma system . Hann drog nerför och jag var starkast uppför.
Jag frågade om det är långt till vatten för nu var jag trött och de många trapporna uppåt sög i de redan trötta benen
Efter 30 km plockade vi 300 höjdmeter vilket är en del som ni förstår. Jag slutade gå om uppför utan tänkte att nu ska jag bara sikta på en bra känsla och inte bränna ut mig. Jag visste ju att det kunde hända mycket ännu.
-Jag tror 2 minuter svarade Micke och jag blev glad igen ..mycket sitter i skallen. Nu skulle jag snart få dricka.
Vi kom upp och här togs denna bild på mig . Fokuserad och trött och törstig . Svepte 4 vatten muggar .
Foto: Beatrice Karjalainen.
Efter felspringningen gick det neråt och jag tappade Micke för han var så lätt nerför men då fick jag sällskap av Jonas som jag hade följe med ett tag. Vi surrade nog bort någon km vilket var trevligt för just här var man mör. 8 km kvar och uppför igen. Här började Jonas gå och det sista jag sade där var :
Åh fy fan! Backen jag såg var inte nådig.
Kör på nu är det bara 8 km kvar sade Jonas och så fick det bli. Jag laddade om och kom uppför backen, ut på barkbanan mot Pagla och det kändes lätt igen. Nerför en slänt med massor av tekniska partier och där stod bästa Bengt. Han log mot mig och jag tog gel och vatten och fortsatte framåt. Då uppenbarade den sig. Slalombacken vid Pagla.
-Ska jag upp där, skrek jag till funktionärerna?
Det var bara att pinna på. Vid toppen såg jag Micke och han gick. Jag skulle göra samma. Jag joggade till jag kände att det började nypa i benen. Stannade och hällde vatten över mig och sedan korta steg uppåt. Det gick ju bra. Fokus, upp! Väl uppe stannade jag och drack det sista från flaskan innan jag fortsatte neråt mot de sista km. Nu var det nära. Jag började tro att jag faktiskt skulle vinna. Kanske, bara kanske skulle jag till och med komma bland de tre bästa totalt.
Med 5 km kvar kom David på cykel. Tack David för din pepp hela loppet, det betyder massor. Han ropade att nu var det bara några km kvar. Jag började känna mig lätt även om det så klart gick mer långsamt än på en vanlig tävling men 5 mil är inte direkt en vanlig distans att springa och jag höll ihop det bra! Vid vattnet och stranden i Boden stod en funktionär och ropade att jag skulle följa Micke mot kyrkan. Nu såg jag Mickes ryggtavla . Jag sprang hela tiden på sidan om vägen för jag ville inte ha någon asfalt under mina dojjor. Dessutom var Tracer lite för tunn för detta lopp märkte jag. Jag kände av alla ojämnheter i skon och hade stenar i skorna som irriterade. Passerade krykan. 4.30 fart. Mickes ryggtavla. Kom ner till sista vattenstationen. Svepte en mugg och stannade till drygt 20 sekunder. Frågade hur långt det var kvar och fick svaret 4 km. Min klocka visade 48 så jag antog att loppet var längre. Jag sprang på och var nu i kapp Mikael som var tvåa i fjol och låg tvåa i år också. Han sade att det är 4 km kvar och jag ställde in mig på det. Hade tänkt att jag skulle lägga på en högre fart och ta ut det sista jag hade för jag hade en del kvar men vågade inte riktigt. Ville inte chansa. Låg bakom Micke till 3 km kvar och drog då förbi. Det gick lätt och jag såg på klockan. 49 km och nu 50. Jag började höra ljud som om jag närmade mig målet men nej det kunde inte stämma. Samtidigt kände jag igen mig. Hm, hade jag missat något. Jag hör hur de säger att jag är på väg mot mål och jag passerar en kvinna som är på väg mot mål på en kortare distans men men är så inställ på att jag har 2 km kvar. jag springer uppför den sista lilla bron och frågar vart jag ska.
-Du är i mål !
Men nu var jag i mål och det kändes fantastiskt . Men bäst var det att jag hade disponerat mitt lopp så väl så att jag faktiskt kunnat fortsätta och det betyder massor! Jag vann loppet av damerna med ett försprång på 30 minuter och var tvåa totalt bara 7 minuter efter segraren. Jag fick höra att ingen sprang så lätt och fort som jag på de sista km från Pagla mot mål. Det värmer och betyder massor.
Det är ganska konstigt att när du tror, att du inte har något mer att tillföra, så har du så mycket mer kvar att ge än du kan tro. Det är otroligt att när du tycker att det går så långsamt och du är så trött, ja då går du och vinner och förstår att du gjort något så galet som att bli först över mållinjen och faktiskt nästan vinna hela loppet! Det är så konstigt att det här med ultralöpning verkligen får en att känna att man lever på så många sätt. Den gemenskapen det ger och det faktum att vi alla kämpat oss uppför de 5 forten är värt varenda slit. Jag vill göra om det! Snart igen!
I väntan på prisutdelningen väntade vi in varandra och gladdes åt våra prestationer. Vädret var på topp och glädjen också. Denna dag betyder mycket för mig .
Jag vill tacka er för alla grattishälsningar ! Det betyder mer än ni tror. Jag känner mig mentalt sugen på springa igen efter månader av slit med att få axeln att fungera optimalt och ser fram emot kommande träningsveckor. Idag var 1a passet längre än 10 km då jag tillsammans med Niklas sprang 21 km utan att känna av träningsvärken i låren. Det tar på benen att springa nerför i tuff terräng men nu vet jag vad jag behöver träna mer på. Jag är på väg och jag är så säker på att vägen kommer ta mig längre än jag trodde tidigare i år. Så länge jag älskar detta och tror på mig själv. Håller mig till min plan och det jag vill för det är detta jag vill!
-Jag har aldrig varit så imponerad av dig sade Bengt efter målgång. Inte bara att du vann, utan sättet du gjorde det på. Du log, du sprang så lätt, ja ingen annan sprang så fort som du de sista 10 km mot målet!
Med dessa ord avslutar jag detta inlägg och jag hoppas, hoppas att ni förstår vad detta betyder för mig och med det sagt så kör jag vidare mot nästa mål.
I am an ultrarunner and I know where I am going.
ADIOS!
