Hallå!
Senast jag bloggade satt jag i lobbyn på hotellet i Portugal och såg fram emot en knapp veckas bra träning i varmt väder och bra förhållanden. Nu har drygt två veckor passerat och träningen har fortsatt in i decembermörka Sverige. Dock har vädret för det mesta visat sig från sin goda sida och pannbenet har inte behövts påfrestas alltför mycket under denna vecka. Trots detta valde vi i träningsgruppen att genomföra vårt första inomhuspass igår (d.v.s. i måndags) och nu känns det som att tävlingssäsongen inte är alltför långt bort.
Sista veckan i Portugal flöt på lika bra som den första. Samma gubbar, samma rutiner och liknande typer av pass. Alla träningar genomfördes med väldigt bra kvalitet och det kändes som om jag kom hem bra mycket starkare än när jag åkte dit. Detta bevisades under den kommande veckan då kvalitetspassen gick fruktansvärt bra trots att jag försökte ta det kontrollerat med tanke på de två tuffa veckorna innan. Långpasset på 23km på söndagen följde samma spår då sista 10km med lätthet löptes i ca 3:45-fart. Detta hamnade dock bara i förbifarten för jag hade redan börjat fokusera mot måndagspasset, d.v.s. mitt första riktiga banpass på knappt tre månader.
Som den banlöpare jag är känner jag mig verkligen som hemma igen. Under dagarna innan passet infinner det sig en speciell känsla av förväntan i magen, man känner sig nästan som ett barn på julafton. På sätt och vis är första delen av grundträningen över och att man nu kan se tävlingssäsongen borta i horisonten. Tre månaders slit har man tagit sig igenom för att man sedan ska få slita hårt i ytterligare två månader. Skillnaden är att man nu får ta ut sig på en friidrottsbana istället.
Måndagen invigdes med en lättare distans på 8km innan frukost för att kroppen skulle vakna till. Sedan började nedräkningen till att jag skulle få ta mig till Bosön igen för första gången på 3/4 år. Timmarna tickade långsamt förbi och till slut fick jag köra till träningen med housemusiken dunkandes i bilens högtalarsystem. Redan under uppvärmningen till passet (16x300m) kändes det att det skulle gå fort. Benen kändes lätta och enda rädslan var att första intervallen skulle springas för fort. Att släppa lös ett gäng medeldistansare på bana för första gången på lång tid är som att släppa ut kalvar på grönbete och är man inte försiktig kan första intervallen mycket väl gå 4s för snabbt. Nu blev det inte så utan första intervallen var endast 0.5s snabbare än det vi hade planerat (snittet från när jag körde ett liknande pass i våras). När passet var genomfört kunde jag konstatera att snittet denna gång var ca 1.5s bättre och med ett leende kunde jag köra hem till Sollentuna. Nu gäller det bara att inte bli för ivrig utan hålla sig till planen, genomföra passen och hålla sig frisk. Då kan 2016 bli ett väldigt roligt år.
Närmast väntar 3v träning i Sverige innan jag åker till Potchefstroom i Sydafrika i 5v. När lägret är över är det endast en vecka kvar till tävlingsdebuten och om jag är så här förväntansfull inför ett banpass kan ni nog förstå hur jag känner inför första tävlingen.
Ha det!
