Jag utbrister motvilligt ett aningen dovt ljud från hålet i massagebänken. ”Visst är det mysigt?” frågar Anna-Lena. ”Vi har olika definitioner av mysigt” svarar jag. Smärtan när hon löser upp muskler och ben i höger fot är olidlig. Men när jag är färdig och ställer mig upp känns det som att någon tryckt på ”återställ till fabriksinställningar”. Smärtan i foten har släppt och helt plötsligt känner jag ruset. Ruset av tanken att få springa snabbt igen.
Säsongsstarten har varit bättre än vad jag hoppats på. 34:59 på SM-milen kom mycket tidigare än jag hoppats på efter både skada, långdragen influensa och ett tillskott i familjen. Men en sjukvecka inför Köpenhamn Marathon kändes redan då som starten inför en mer sargad period. Nu med smärtor i foten efter maran. Inne på elfte dagen utan löpning men nu iaf. med ett positivt besked från Anna-Lena på Skånska Naprapatakuten. Det kommer kännas bättre snart och du kan börja springa igen. Motivationen var nere på botten och sjönk för varje dag som gick efter maran och jag har börjat inse att löpning för mig till viss del blivit ett beroende. Min kropp och själ saknar något när jag inte springer.
Förra året exploderade utvecklingen och tiderna kom därefter. Trots att jag i april månad detta året äntligen nådde mitt livsmål på milen (Läs mer om detta i Race report från SM-milen här) på 34:59 så kände jag trotts detta att jag var i bättre form förra hösten. Men sen fortsatte utvecklingen. Jag gjorde ett av mina livs bästa pass tre veckor innan Köpenhamn Marathon själv på lunchen. Ett uppdelat 10.000m test där jag gjorde min bästa tid någonsin på övningen och känslan efteråt var… Att jag hade mer att ge. Jag började få vittring på känslan som jag hade förra våren. Varje pass bara flyter. Du längtar efter intervallerna för du vet att du kommer att flyga, du längtar efter långpassen för du vet om att de kommer att kännas som lugna morgonjogg, du känner dig inte orolig när du ställer dig på startlinjen för du vet om att du kommer att komma före 98% av de andra löparna bredvid dig. Den känslan. Sen smäller det – skadan.
Är det något som jag lärt mig om hur man hanterar skador och sjukdomar så är det att behålla lugnet. Det är lätt att man blir stressad över tappad träning eller orolig över vad utfallet blir av skadan. Min erfarenhet är att när man är aktiv och tränar mycket, oavsett om man är duktig på skadeprevention, så kommer man förr eller senare åka på en sjukdom eller skada (i någon form). Som tävlingsmänniska brukar jag försöka hitta sätt att utmana mig själv oavsett träningsform. Även om det inte är lika kul på crosstrainern eller på gymmet…
Alright nog om snack om alla tråkigheter. Foten börjar kännas rätt bra nu och jag hoppas på att starta i söndagens Hildesborgslopp i Landskrona. Jag placerade mig överst i seniorklassen förra året och även om jag är sugen på att försöka försvara titeln har jag lovat mig själv att ha handbromsen i om jag väljer att starta. Malmömilen hägrar också när startbeviset damp ner i mailkorgen precis men jag har nu åtagit mig ett uppdrag att inviga den nya strandpromenaden i Helsingborg samma dag. Det kommer krävas en del fixande och trixande på hemmaplan för att få till en start i Malmömilen, vi får se. Senare i månaden är jag med klubbkompisarna och springer i favorittipade (detta är jag som hittat på) laget att ta hem vinsten i stafetten på Båstad Marathon. MEN… Nästa stora mål? Jag har bestämt mig för att ge mig på Prinsens minne i Halmstad. 21,1 snabba kilometer som förhoppningsvis leder till en kvalplats till New York Marathon. Vi får se om Kenth Svensson kan ge mig några insider tips… Dags att gå in i fokusläge igen. Ska bara äta färdigt min godisskål och dricka upp min öl.
Vi ses i spåret,
Han med skor
