Senast skrev jag om en tävling jag skulle springa. Det var tre veckor sedan. Den tävlingen gick bra! Jag tog en 18:e plats på en platt (gräs)terrängbana med 24.09 över 5 miles (motsvarande 24.00 över 8km). Den vila som veckans sjukdom hade forcerat mig till gjorde att jag kände mig fräsch, men kanske inte så spänstig. Jag låg länge med längst fram, men vid 5 km gjordes ett ryck som jag inte var med på och jag blev första man som jagade bakom en tätklunga på kanske 20 man. I vinden var det svårt att jaga ikapp och jag fick istället koncentrera mig på att plocka folk som tappade mot täten. Jag spurtade bra sista kilometern och trots att jag inte tog den placering jag hade velat var jag ändå nöjd. Jag sprang jämt med flera duktiga löpare och visste att jag inte hade haft en optimal uppladdning.

Veckan efter körde jag på med rejäl volym (162 km), då det var den sista veckan jag kunde köra på riktigt hårt för att sedan toppa formen fram mot november. Hade lite strul med ett IT-band, men bet ihop i ett par dagar, och det löste sig av sig självt med stretching och massage. På tisdagen körde jag bana, men det blev helt misslyckat. Kroppen gjorde sig påmind att jag hade gjort en max-prestation väldigt nära inpå sjukdom och sa prompt ifrån. Jag repade mig dock till fredagen då 16 km tröskel avverkades på 3.18 min/km i den tunna luften i Albuquerque. Jag avslutade veckan med kuperad 26 km dist vid foten av Sandia Peak. Volymen fördelades på 10 pass, plus 2 viktpass. Tisdagar och fredagar som vanligt ”kvalité” och resten distar. Avverkade också ett av passen på skolans Alter-G, eller anti-gravity treadmill, som avlastar kroppen genom att simulera en lägre kroppsvikt.
Normalt sätt svarar min kropp bra på att köra en hård vecka följt av några lätta dagar inför ett lopp, så förhoppningen var att kroppen skulle kännas riktigt bra inför årets bästa terränglopp (utöver NCAA-mästerskapen) i Madison, Wisconsin. 36 skolor deltar med 7 löpare var på den specialiserade terränglöpningsbanan på perfekt gräsunderlag. Föregående år har jag varit ca 140:e, 110:e och 90:e, men aldrig riktigt fått till det. Då jag satsat riktigt hårt på terrängsäsongen i år hade jag förhoppningar på en riktigt framskjuten placering, runt topp-20. Vi ville också fixa en bra placering för skolan, som i Notre Dame två veckor tidigare hade inte presterat så bra som vi ville. Bra placeringar i ”vanliga” tävlingar ger chans till ett wild-card till NCAA-mästerskapen i November.

Jag gick ut ganska hårt i loppet, men kände redan från start att det inte var min dag. Tappade snabbt ner mot 120-130:e plats, men skärpte mig de sista kilometrarna och klättrade till en slutlig 84:e plats på 24:22 över 8 km. Trots att laget gjorde en bättre insats hade vi inte marginalerna på vår sida och slutade 23:a. Vi fixade dock troligen en poäng mot ett wild-card!

Efter det har den senaste veckan nu varit lite lugnare. Jag har börjat dra ner på volymen för att försöka toppa mot mästerskapsloppen som kommer snart. Dock sprungit två riktigt bra pass, 6 x 1600m på bana och 13 km tröskel. 1600:ingarna startade runt 5 minuter och de sista tre gick på 4:55, 4:52 och 4:44, utan att behöva förta sig.
Medans kroppen har känts lite seg, börjar jag nu känna att träningen börjar ”fastna” i kroppen. Ofta när jag börjar komma i form känns det hela tiden som att kroppen håller igen lite hela tiden och väntar på rätt ögonblick för att kräma ur allting. Förhoppningsvis klickar det på fredag då vi springer våra ”conference-mästerskap” (liga-mästerskap). Vi har flera bra lag i vår liga, men vi har vunnit 6 år i rad och hoppas fortsätta titelraden. Vi har dock aldrig varit så hotade som i år. Vi är inte favoriter, men det är alltid kul att slå ur underläge! Man kan inte göra mer än att träna hårt, vila rätt, och hoppas att man är i slag när dagen kommer!
I övriga nyheter:
- Kul med Mikael Ekvall! Äntligen någon som verkligen gör ett präktigt mara-lopp, och det i debuten också! Det är på tiden att någon flyttar upp nivån lite för svensk marathon-löpning. Det är illa när man anses vara elit när man springer sub-2:30, och då allt under sub-2:20 anses vara häpnadsväckande. Back-in-the-days gjorde vilken ölhalsande, avdankad banlöpare som helst sub-2:20 (antagligen inte helt sant, men ni förstår poängen)! Tyvärr har vi dock en inkompetent skara idioter som kallas SOK, som mycket möjligt kan tycka att Micke inte har gjort tillräckligt för att kvala till OS, och istället skickar en drös hästar, några nissar som skjuter låtsas-duvor, och säkerligen många ”viktiga” personer i någon delegation som ska styra och ställa. Man vet att SOK/SvFrii är sjukt verklighetsfrånvarande när de svenska OS-gränserna är hårdare än de brittiska gränserna. Tumme upp till Micke, och en tumme i röven på förhand åt SOK!
- Terräng-SM lär enligt många av mina källor varit en ganska dåsig föreställning. Hoppas SvFrii, eller någon förening kan ta tag i skiten ordenligt och se till att det går på en bra, publikvänlig bana, med anständig inramning. Jag snackar inte lasershower och halvtokiga speakers á la Midnattsloppet, men är mellantider och Twitter-uppdateringar/webstream för mycket att begära 2015? Sen skulle inte lite morötter för deltagarna vara fel. Vad sägs om prispengar och/eller garanterade EM-platser till vinnarna i senior- och äldsta juniorklasserna? Det skulle sporra flera att ta terräng på allvar, samt se till att alla de bästa ställer upp!