Finalloppet en tävling att räkna med. Vi var på plats förra året och testade loppet och fick mersmak. På lördag är det dags igen!
Omarbetat reportage från Spring #1 2015. Text Magnus Ransheim Foto Jessica Bentsen
Under Niklas Grahns sju år som tävlingsledare har Finalloppet vuxit rejält. Det stora lyftet deltagarmässigt kom 2012 då arrangörsklubben Göteborgs SK startade Göteborgsklassikern tillsammans med Göteborg Sim och Hisingens CK.
Finalloppet rymmer flera sträckor – alltifrån barnlopp på 1,5 kilometer till den långa banan på 19 (18,8) kilometer, som täcker in stora delar av Skatås och Delsjöområdet i östra Göteborg.
De senaste åren har tävlingen kunna räkna in runt 4 650 anmälda löpare. Det innebär att vi har att göra med ett av Sveriges största terränglopp. Och ett av de mest anrika, premiären ägde rum redan 1968.
Hemmalöparna dominerar Finalloppet
I Göteborgstrakten finns några av Sveriges bästa löpare, och bland segrarna i tidigare upplagor av Finalloppet märks Mustafa Mohamed, Meraf Bahta och Charlotta Fougberg. Även 2014 dominerade hemmalöpare. Yared Admasu, Hälle IF, kommer först i mål på den långa banan, medan hans klubbkamrat Lisa Öhberg är starkast bland damerna på 10 kilometer. Vindsnabbe 16-åringen Suldan Hassan, Ullevi FK, vinner P19-klassen och sätter med 32.47 banrekord på milsträckan.
Men trots att Finalloppet kan luta sig mot en lång tradition och erbjuder banor som matchar Lidingöloppets, är det svårt att locka långväga deltagare.
– Det finns en del att göra för att få hit fler elitlöpare. Vi skulle till exempel kunna bli bättre på marknadsföringsbiten, ta kontakt med klubbar utanför närområdet, säger Niklas Grahn.
Finalloppet är tufft både för benen och huvudet
På förra årets tävlingsdag, vid vätskekontrollen i anslutning till målet, träffar vi Lena Nordlund, 35 år från Falun. Hon släcker törsten efter att ha avverkat den tuffa milen på 44.47 och därigenom vunnit K35-klassen.
– Varje gång som jag springer ett sådant här lopp är det en kamp i huvudet. Det kändes riktigt tungt vid tre–fyra kilometer, men efter sju–åtta kilometer vände det. Jag har sprungit milen här tidigare och gillar banan. Den innehåller i princip allt utom asfalt, säger Lena, som är orienterare i grunden och representerar Fjällmaraton Sälen.
Mattias Davidsson, 35 år, är göteborgare och springer för Solvikingarna. Han är skapligt nöjd sin tid på milen – 40.36.
– I fjol sprang jag den långa banan som bland annat går över en mosse. Underlaget på milen är lite snällare, säger Mattias Davidsson sprungit 10 kilometer på bana på 35.30. Finalloppet ger han ett gott betyg.
– Det är ett jättebra arrangemang.
3 saker som gör Finalloppet värt att springa
1. Banan
Sett till antalet backar och tuffa passager kan Finalloppets långa bana definitivt mäta sig med Lidingöloppet. De inledande 9,5 kilometrarna av banan är knixiga och kuperade. Sedan vidtar ett parti som gör att Finalloppet går från tufft till stenhårt. I närmare tre kilometer handlar det om att parera bäckfåror och gyttjehål och balansera över stenhällar och en mosse (där någon varit vänlig nog att lägga ut spångar). Därefter framstår de återstående, mer ordinära backarna som en skänk från ovan. Millöparna är förskonade från trailpartiet.
2. Service före och efter loppet
Nummerlappsutdelningen flyter smidigt. Det finns gott om toaletter och bajamajor i närheten. I anslutning till start- och målområdet ligger Skatås motionsanläggning. De som inte vill svida om och duscha i någon av de anvisade stugorna kan kosta på sig att göra det där i stället. Efter målgång erbjuds löparna vatten, sportdryck och bananer. Gott så. Loppets p-plats ligger 500–600 meter från tävlingscentrumet. Det går också att parkera vid motionsanläggningen, men där kostar det lite mer. Hjälpsamma funktionärer råder det ingen brist på i Finalloppet.
3. Service längs banan
Längs långa banan finns fem vätskekontroller, där alerta funktionärer förser löparna med vatten och sportdryck. Varje kilometer skyltas tydligt, men som så ofta är det ibland lite väl långt mellan markeringarna.
