Usel form

Jag är i riktigt dålig form. Usel form. Saknar studs i steget och flyt i löpningen. Varje pass är en kamp. Jag kutar med handbroms och 25-kilos ryggsäck på ryggen,  i motvind och uppförsbacke. Och eftersom det även denna gång är så att den usla formen föregicks av en kanonform, blir det  övertydligt hur usel, den usla formen verkligen är.  Men det är sådant en löpare måste räkna med.  Formsvackor är en del av vardagen och går nästan inte att undvika. men formsvackor är inte lätta att hantera.  Usel form är ett tillstånd som bryter ner självförtroende och krossar framtidstro och drömmar.  Oerhört otrevligt. Min strategi att hantera usel form, det är inte någon mirakelmetod, men den funkar för mig.

Den usla formen kommer sällan som en blixt från en klar himmel om man tänker efter. Den ligger och lurar, väntar på rätt tillfälle att slå till, och den ger små hintar emellanåt, varningssignaler som dock är lätt att ignorera i farten. Den usla formen hinner alltid ikapp. Håller man riktigt hög fart kan mötet med den vara som att springa rätt in i en vägg. Smack liksom. När jag kraschar rätt in i den usla formen , då börjar jag med att bryta ihop lite lagom sådär. Jag tycker det är viktigt att få sörja kanonformen och mina krossade drömmar i alla fall under ett par timmar.  Sedan spottar jag i nävarna, svär, biter ihop och kommer igen. Men jag gör några viktiga förändringar i min träning innan jag kör så det ryker igen.  Mina intervallpass kutar jag utan fokus på kilometertider. Jag försöker istället hitta ett slags flyt mitt i smärtan och tröttheten, det flyt som jag har när jag är i form.  Formsvackor gör att  stumma ben blir ett normaltillstånd, så stumma ben blir något jag försöker lära mig tycka om. Eller acceptera, man kan inte tycka om allt.  Jag behåller långpassen, men de får gå långsamt. Mycket långsamt, om kroppen är bekväm med det.  Jag lunkar så långt jag hinner på 2,5- 3 timmar och nöjer mig med det. När formen är god, då kan jag köra intervaller i det mest oinspirerande miljöer, som ”flygrakor” och soptippar, och tycka det är kalas. Men när formen saknas då letar jag upp smultronställen, miljöer där det är svårt att känna sig helt usel.  Jag vilar också, lite mer än vad jag egentligen tycker borde vara tillräckligt. Små förändringar som gör susen när jag är ur form.

Jag älskar att tävla men hatar att göra dåliga lopp. En svårlöst ekvation när formen är usel.  Min lösning på problemet är att söka upp tävlingar på udda distanser, svår terräng eller extrem kupering. Absolut inga kontrollmätta banor . Jag nålar på nummerlappen och kör så det ryker. Det funkar, det blir inga personliga rekord eller imponerande tider. Men det blir härliga utmaningar, målgångar med jubel, bananer och medalj, och trevligt eftersnack i duschen. Att tävla i usel form är inte kul, men det är viktigt för mig vara med på ett hörn i alla fall. Få uppleva atmosfären och bjuda kroppen på en genomkörare.  Tävlandet är något jag älskar. Njuter innerligt av att vara plågsamt nervös, att få öppna loppen lite för hårt, att försöka springa lite fortare fast kroppen säger stopp, att få korsa mållinjen, bli endorfinrusig och sockerchocka kroppen med en rejäl  ”gofika” efteråt.  När formen är usel gäller det att planera tävlandet. Välja rätt lopp.  Och rätt konditori. För ”gofikat”. Än en gång små förändringar som gör susen.

Slutligen måste jag tillägga att jag vet att det vänder. Det kan liksom bara bli bättre när det är som sämst. Snart är den tillbaka. Kalasformen. Jag är inte orolig. Jag tycker bara det är oerhört otrevligt att vara i usel form!

Kör så det ryker//Mia