Sex pass på sex veckor. 63 dagar sedan sjukan började spöka. Seg kropp och milen över 40. Där har ni den osminkade och skitiga utgångspunkten mot 2:49 på Hamburg Marathon. Anledningen till denna dipp? Väggen.
Jag funderade på varför kroppen mått som den gjort under denna hösten. Småbarn, baciller, kost och annat dök upp i tankarna. Jag funderade över vilka vitaminer jag borde ta och om jag ska prova något nytt gällande vad jag äter. Sen ringer telefonen. En av triathleterna i klubben som också är områdesansvarig för sista milen på Helsingborg Marathon. Dessutom en fantastiskt trevlig människa med hög integritet och goda värderingar. Jag hör att Mattias Koch sitter i bilen när han ringer. Han säger att han sett mitt rop på hjälp på Facebook (ett inlägg om hur jag ska bli frisk och att jag är orolig över att nå min måltid på maran i vår) och beklagar sig över min situation. Vi pratar lite och sen för Mattias ett resonemang som glider i på ett spår som jag inte funderat över. Vi snuddar vid orden ”utbränd” och ”att gå in i väggen” och det är som att någon tänder lampan på ovanvåningen. Den känslan som har funnits där sedan augusti. Den ångestbildande stressen som är svår att nå, som sitter långt ner i maggropen och längst bak i huvudet. Det som skapar det ”konstanta surret” och som gör det svårt att koppla av. Mattias säger ”Man får fundera över vad man vill bli ihågkommen som och hur man lever sitt liv. Att får prioritera att krama sin familj istället för att bry sig om snittider. Vad vill du att det ska stå på din gravsten när du dör?” Jag inser här att jag är på väg in i väggen, på flera plan.
Alla som har tränat hårt och tävlat inom löpning (oavsett nivå) vet hur det känns och vad det innebär att gå in i väggen. Det börjar med att du någonstans i kroppen och bakhuvudet får en känsla av att något inte stämmer. Du bör inte vara trött redan tänker du. Kroppen börjar säga till och dina tankar börjar bli sämre efterhand. Optimismen försvinner och du börjar känna dig orolig. Men det är bara att bita ihop, du kör på och och pressar. Trotts dessa signaler beskriver många det som ”plötsligt händer det”. Man slår i ”väggen” och är helt dränerad på energi och krafterna ta slut. Men sällan är det ”plötsligt” som det händer, det har byggts upp med små signaler längs vägen. För många är det en mentalt väldigt tuff händelse som sätter sina spår. För tre år sedan träffade jag på en tjej på min kusins bröllop som berättade om hennes upplevelse av detta. Hon var en duktig löpare med stora ambitioner och siktet var Lidingöloppet. En mil in på de tre terrängmilen som skulle avverkas kraschar hon och går in i väggen. All träning, energi som lagts och uppoffringar längs vägen fram till denna tävling gjorde det omöjligt för henne att bryta loppet. Hon sprang de sista två milen helt kraftlös och gråtandes. Hon bet ihop och tog sig i mål, dock långt över måltiden. Ett år senare (när jag träffade henne) hade hon precis börjat springa igen. Upplevelsen hade varit en mental utbrändhet som hon inte kom över och det tog lång tid innan hon hittade tillbaka till varför hon egentligen springer. för att må bra. För det är just därför jag också springer, för att må bra. Eller?
De sista månaderna har varit tuffa på många plan med tillskott i familjen, en hektisk jobbsituation och löpning med höga mål. Under en period i höstas när jag gick från att jobba fem dagar i veckan ner till tre dagar i veckan och föräldraledig två dagar så höll jag på att krascha, på grund av jobbet. Jag fick inte ihop det och satt i princip varje kväll med datorn för att försöka hinna ikapp 40 timmar + övertid på en tredagars arbetsvecka. Det var ohållbart. Då hjälpte löpningen mig att hitta balansen. Men sen när sjukdomarna avlöste varandra hade jag inte denna att falla på. Alla timmar med träning i veckan ersattes med jobb vilket inte är en hållbar ersättare. Och efter att jobbet var färdigt sent fram på kvällen tyckte jag det var viktigt att ”varva ner” med 30-45 min TV. Resultatet blev en längre period där jag gick och la mig i sängen mellan 00:00 – 01:30, samtidigt som barnen vaknar någon gång mellan 05:15 – 06:45. Här kan vi utläsa att varningssignalerna borde tändas. Men för som så många andra som är inne i ”zonen” så skjuter man bort dessa tills man räknar ”krissituationen” som ett normaltillstånd. Dvs. det är inte varningssignaler längre, för man har accepterat att det är så det är nu. Det är bara att bita ihop.
Under sjukdomsperioden har jag stundtals känt mig stressad över att inte röra på mig. Något som har tillhört mina dagliga rutiner i närmre fem år rycktes helt plötsligt bort från under mina fötter utan någon sluttid i horisonten. Och eftersom mina barn vaknar tidigt så finns där ingen möjlighet att utnyttja morgonen till att meditera eller göra avslappningsövningar, något som skulle varit bra i brist på morgonjogg som för mig fungerar om avslappning (ja det må låta märkligt). Så när Mattias ringde mig och jag samtidigt fick signaler från andra håll som undrade över hur mina sömn- och stressmönster såg ut fick detta mig att vakna upp ur bubblan jag själv skapat. Sömnbrist, dåliga matvanor och orimliga krav på mig själv hade lett till att jag närmade mig väggen, både på ett personligt plan men även i min löpning. En dag insåg jag att jag även kände mig stressad över att inte kunna springa på grund av att jag skulle tappa det som är del av min identitet, min snabbhet och vinnarskalle. Att jaga tider och Hamburg Marathon i vår. Herregud, vad händer om jag inte blir frisk ”i tid” så jag kan komma igång med hårdträningen? Tänk om jag inte klarar mitt mål? OK jag skyndar mig igång med träningen så fort jag är ”lagom frisk”. Det är bara att bita ihop.
”Det är bara att bita ihop”. Ett uttryck som har cirkulerat hos mig under flera års tid. På senare delen av detta året tyvärr på fel sätt. Jag tror på att bita ihop när det är 2 km kvar på milen och du jagar din drömtid. Jag tror på att bita ihop när du är trött på sista intervallen på träning. Jag tror på att bita ihop när du är skadad och får köra rehab istället för löpning. Men jag tror däremot inte på att bita ihop när du är på väg in i väggen. Då kliver du ner från din höga pedestal av förväntningar på dig själv och funderar över vad du vill att det ska stå på din gravsten när du dör. ”Simon Wikstrand – under 2:49 på maraton, dog överarbetad i hjärtinfarkt vid 29 års ålder” eller ”Simon Wikstrand, älskad far, man och vän. Även en duktig motionslöpare”.
Jag väljer det senare.
I måndags valde jag att växla om i mina prioriteringar ytterligare från det som jag påbörjat tidigare i november och fokusera på att bli frisk och kunna springa igen. Jag har en löparkompis som heter Viktor som tagit en längre vila från löpning som häromdagen la upp en bild på sig själv på sin instagram, leendes under Springtime 10km detta året med tillhörande text ”Den här glada dåren söker en eller flera löparkompisar som vill springa långt, kort, snabbt, långsamt, backintervaller etc. Fick ett jävla sug efter löpning imorse som jag inte känt på länge. 2016 ska bli mitt år.”.
Och där är jag nu, frisk efter 4 dagars utökad sömn och vansinnigt sugen på löpning. Vilken typ av löpning spelar ingen roll för jag springer för att må bra. 2016 ska bli mitt år, men inte till vilket pris som helst.
Vi ses i spåret och ta hand om er!
/Han som äntligen är frisk
