Precis utanför Slottsskogsvallen finns ett grusområde med två fotbollsplaner, några boulebanor och en tom fontän. Löpare som sprungit varvet passerar grusområdet efter 20.7km och har endast det härliga upploppet kvar. Jag har sprungit i Slottsskogen i närmare 12 år men jag har knappt lagt märke till detta område. Det har varit en obetydlig passage mellan parken och Vallen. Igår njöt jag av varje liten grusmeter då jag tog mina första stapplande joggsteg. En obetydlig passage blev plötsligt en oerhört fin transportsträcka. Den gav upphov till blanka ögon och tårar av glädje. Jag trodde aldrig att jag skulle njuta så av 7min jogg.
Egentligen är det konstigt. Jag har svurit åt mina mil. Jag har räknat ner minuter och meter och önskat att tiden skulle gå fortare under distanspassen. Jag har varit uttråkad i Änggårdens backar, irriterat mig på alla hurtiga löpare i Slottsskogen och tröttnat på alla friidrottare på Vallen. Tidiga morgonpass har sprungits, med Icebugs på fötterna, och med hjälp av det fula gula ljuset från gatlyktorna i Mölndal. Jag har många gånger varit förundrat över min egen beslutsamhet: vad håller jag på med egentligen?
På något knepigt vis var en rejäl skada det bästa som kunnat hända mig. Jag har varit småskadad till och från sedan förra våren och ett rejält avbrott låg säkerligen bara och väntade. Ordspråket säger ju att det är i dessa situationer man kan skilja agnarna från vetet. Jag kommer ihåg att jag läste om Michaela Meijers comeback på Öis Friidrotts hemsida för några månader sedan. Hon var borta från stavhoppsbanan i över två år. Motgång på motgång på motgång. Nu är hon tillbaka, bättre och starkare än någonsin, både fysiskt och psykiskt. Jag beundrar min pojkvän som knep en SM-bronsmedalj under sin comeback och fick en Finnkampsbiljett på köpet, detta efter en lång skadeperiod. Jag tog mig en rejäl funderare i februari till vilken kategori jag vill höra: agnarna eller vetet. Jag pluggar till mitt drömyrke och skulle, om jag vill, kunna ha fullt upp med studierna. Det finns, som så många påpekat, andra saker än löpning här i världen. Under ett par veckors tid var smärtan i rumpan så illa att cykel, crosstrainer, roddmaskin, vattenlöpning osv var omöjliga träningsformer. Styrka och stakning på en stakmaskin var alternativet. Att staka distans och intervaller var olidligt, fysiskt och psykiskt.
Det är ingen annan än jag själv som väljer vad jag vill hålla på med. Hade jag inte gillat det jag gör, då finns det mänger av avtagsvägar att välja på. Från första början var löpning något jag halkade in på då jag vann Lilla Göteborgsvarvet ett par år i rad. Det var givet att jag skulle löpträna och tävla. Jag valde aldrig, jag gjorde vad som förväntades av mig. Därför är det så skönt att pausa och göra om det där valet, eller göra ett val på riktigt. Välja själv.
Senaste tiden går det alldeles utmärkt att köra ”vanlig” alternativ träning. Det är enormt häftigt att följa sin egen utveckling på crosstrainern eller i vattnet. Hade jag brunnit för enbart träning, då hade jag varit mer än nöjd med min tillvaro just nu. Men då 7min runt en obetydlig grusplan ger mig gåshud och glädjetårar, då vet jag att jag längtar efter något helt annat. Då programmet från sjukgymnasten visar 8min på fredag, då räknar jag ner till passet den 8e maj. ÅTTA minuter… Det är FYRA varv runt den obetydliga grusplanen! 480 sekunder ute i majvädret. Om kroppen känns okej givetvis. En god vän till mig heter Elvin Kibet, kenyan bosatt i USA. Hon slog nyligen sitt PR på 5000m med 30s och sprang på ca 15:30. Mängder av skador har stört hennes träning genom åren och Elvin hävdar bestämt att ”experience is the best teacher”. Det är nog sant. Det finns ingen utbildning som kan mäta sig med erfarenhet.
Så då till en normal träningsvecka….
måndag: 60min alternativt + 60min alternativt + styrka 60min
tisdag: intervaller alternativt totalt 90min + bålträning 15min
onsdag: 30min alternativt + 90min alternativt + allmän styrka 30min
torsdag: intervaller alternativt totalt 90min + styrka 60min
fredag: 90min alternativt
lördag: tröskelpass alternativt totalt 90min + ev. 30min allmän styrka
söndag: 120min alternativt
Lång väg tillbaka är det givetvis. Känns det sådär, då backar vi. Det får ta sin tid och ni följer min resa här på Spring. Det viktigaste för mig är att jag inser hur stor dos vilja jag har blivit tilldelad. Doseringen förändras inte bara för att jag är skadad eller på väg tillbaka i alldeles lagom och fin takt. Den är konstant. Det tog 21 år innan jag upptäckte att kroppen talar om hur den mår, bara man lyssnar. Det är ganska häftigt… Det är väldigt häftigt… Har alla andra kunnat tyda kroppens språk under dessa år? Eller är det fler än jag som behöver lära sig att lyssna?
