Så om drygt tre veckor är det dags för IAU World Trail Championships, VM i Ultratrail, i Annecy i Franska Alperna.
Loppet går den 30 maj, enligt alla som varit i Annecy ska det vara hjärtknipande vackert. Banan är 85km lång med drygt 5300 höjdmeter uppför. Det kommer deltagare från 78 länder och jag har fått förtroendet att representera Sverige. Det är galet roligt och en stor ära.
Det är också galet. Med lite perspektiv. Jag började springa för att klara Lidingöloppet 2010, sätta ett kryss på listan över saker man ska ha gjort. Min idrottsbakgrund var icke-existerande. Men jag blev förälskad i att springa och fortsatte.
Då hade jag inga som helst tankar på något VM eller ultralopp, inte på tävlande över huvud taget. Det liksom bara blev så. Tävlingar gick bra, blev längre och konkurrensen tuffare. Och nu vill jag ju se hur långt man kan ta det. Är inte där än, har mycket kvar att lära mig om löpning. Men det är i alla fall något på gång.
2012 var det mycket annat i livet och löpningen blev satt på sparlåga, bara en månad eller två tänkte jag. Plötsligt hade det gått över ett år med bara mysjoggande. Så i januari 2014 fick jag ta och fundera på saken, hur mycket jag ville springa. Mycket kom jag fram till. Så jag började träna, men med ett helt annat fokus och hjärta än tidigare.
Och nu är det VM nästa. Det är en riktig munsbit vi har framför oss.
Banan är teknisk och väldigt tuff. Starten går 03:30 och där har jag min första utmaning. På Transgrancanaria i vintras blev jag smärtsamt medveten om hur skör jag var när det kom till nattlöpning. Jag mådde illa och kräktes, ramlade och kunde inte hålla ihop det. Den här gången är jag förberedd! Bring it on, ska ha med mig kanderad ingefära att knapra på och när jag kräks ska jag tänka att det snart ljusnar, i dubbel bemärkelse. Mottager också tacksamt alla tips på hur man undviker illamående. Kex, ingefära, vitpepparkorn, vad har jag missat?
Nästa utmaning för den här Lundabon (ska inte ens gå in på ironin i att bo i Lund och hålla på med det här) blir förstås höjdmetrarna. Det är inte uppför som kommer vara värst, utan att man springer 5300hm nerför. Det går inte att träna på hemma. Det är därför jag sitter här i Tremosine och ugglar (och för att det är fantastiskt fint här, gäller att passa på). Försöka slå sönder benen lite lagom. I december sprang jag ett ultra i England med mycket höjdmeter och hade bara tränat hemma i Skåne i ett halvår. Även om loppet gick bra (fyra totalt och vinst i damklassen) blev utförslöpningen onödigt tuff och snaskade mycket tid. Inget onödigt tidssnaskande! Fokus på trasiga ben nu så de håller den 30:e.
Rullar nerför
Ha det fint!
/Mimmi
