Framför stakmasinen på gymmet sitter en helfigurspegel. Det är delvis positivt då tekniken kan finslipas och New Balance-kläderna beundras. Samtidigt grillas pannbenet över öppen lägereld. Det marineras och snurras långsamt runt runt runt över brinnande låga. Jag lagar långkok på mitt pannben. Efter ett antal timmar vill jag hävda att man kan dra isär det med två gafflar; det blir lite ”pulled pork” över det. Men smaken… den är njutbar och i högsta grad delikat. Timma efter timma stirrar jag mot min egen spegelbild; en rödmosig, svettig 1.79m lång löpare som är inne på sin tredje distanstimma. En löpare som stakar på ett gym. Inomhus på sommaren. En vecka innan SM i friidrott. Med en stressfraktur i bäckenet.
Jo, för så är det. Jag har en stressfraktur i ramus inferior som håller på att läkas. Detta tar minst tre månader och vi har bestämt oss för att ta ytterligare tre löpfria månader efter det. Summan blir minst ett halvår i alternativa konditionens tecken. Att tillägga är att jag sedan i februari sprungit fem gånger. Det kommer att bli ungefär fem löppass på ett år… Undrar hur många mil i veckan det blir? 0.00…? Detta får folk i löparkretsar att höja på ögonbrynen, grymta fram ett ”ojhoj, jaja, tur att du fortfarande är så ung” och i smyg hoppas och be att de inte hamnar i samma sits. Det verkar finnas en väl inarbetat teori om att ”löpfria månader” automatiskt betyder ”avsaknad av konditionsbaserad träning”. ”Löpfria månader” är en period då människans fysiologiska tillstånd försämras till den milda grad att det krävs ÅR innan standarden är på en acceptabel nivå igen. Jag är 21 år. Kan mitt cirkulationssystem ha återhämtat sig innan 30-årskrisen?!
En stressfraktur är en överbelastningsskada och jag har överbelastat systemet. Jag har gått över gränsen och resultatet syns på en MR-bild. Acceptans och förståelse är fina och väl valda ord att slänga med. Jonas Leanderson skrev på Instagram efter att resultatet från hans stressfraktur damp ner i brevlådan: ”V.11 –Där dog bansäsongen 2015.-” Det var ju SÄSONGEN. Säsongen med caps lock. Och nu var caps-lock-säsongen… död. Det är fel att säga att skador, stressfrakturer i synnerhet, drabbar alla elitidrottare. Men om vi ständigt drivs av att pusha gränser är risken stor att vi lockas av att pusha på fel gränser. Går vi över rätt gräns innebär det personliga rekord. Överskrider vi fel gränser innebär det överbelastningsskador. Elitidrott är ett gränsland och jag var vilse. Jag var vilse fram till dagarna då min karta damp ner i brevlådan; MR-bild som visar benfraktur.
Jag vill slå ett slag för den alternativa konditionsträningen! Tidigare avskydde jag ”löpfria pass”; vill man bli bra på att springa måste man väl springa… eller? Vattenlöpning syntes inte i kolumnen där jag skrev in veckans totala antal mil. Ett crosstrainingpass eller cykelpass betraktade jag som alternativ till vila. Många kanske tycker att jag slår ett slag för alternativ träning på grund av att jag inte får springa. Att jag tycker att rullskidor, vattenlöpning, stakning, roddmaskin, cykel är fantastiskt och helt överlägsna löpning på alla sätt och vis. Det stämmer att jag säkerligen inte hade blivit förälskad i alternativ träning utan en skada. Det stämmer också att jag faktiskt tycker att rullskidor, vattenlöpning, stakning, roddmaskin, cykel är bättre än löpning på flera olika vis. Med pulsband runt bröstkorgen, eller runt handleden om man ligger i framkant på tekniksidan, utsetts kroppens centrala system för samma belastning som ett löppass skulle åstadkomma. Minus riskerna som kommer med många mils nötande på ben, muskler och senor. Detta medför också att man på ett smart sätt kan klättra upp i volym. Gårdagens konditionsvoylm uppgick till 3.5h och jag skulle aldrig komma på tanken att löpa så länge. Och 6*1000m på roddmaskinen följt av 80min cykeldistans kan få fart på hjärtat. Jag lovar och garanterar detta.
I morse rodde jag på roddmaskin och körde Red-Cord styrka. Ikväll gäller 3*7min vattenintervall med wet-west följt av 10min distans och avslutningsvis 5*30s max syra-party i Valhallabadet. Imorgon väntar ytterligare en dag med stor volym (stakning och cykel) och lördagen firas med vila. Söndagen består av ett långt och tuffare styrkepass. Ingen kondition. På måndag börjar en ny 9-dagarscykel. Runt fyra-fem timmar styrketräningen ligger inbäddat i varje cykel. Minst en vilodag. Min säsong må, likt Jonas Leandersons, vara död. Jag är inte död. Det finns en hel värld utanför löparbubblan och i den världen är jag pånyttfödd.
På lördag åker Eric och jag till Playitas för träningsläger och semester. Landsvägscykel är huvudnumret på våra program men flera pass i poolen och i styrkelokalerna väntar också. Chefredaktör BG Nilensjö skrev i senaste numrets Startskott att ”Milfrågan leder till gott snack”. Det är jag beredd att hålla med om! Jag vill också tillägga att ”Wet-west leder till gott snack”, ”Längden på skidstavarna leder till gott snack”, ”Lyfttekniken i gymmet leder till gott snack”, ”Cykelbrallorna leder till gott snack”, ”Roddintervallerna leder till gott snack”, ”Red Cord leder till gott snack”, ”Stakteknik leder till gott snack”, ”Tjejvasan leder till gott snack”… Tack till alla som bjuder på goda snack, oavsett om det handlar om löpning eller annan konditionsbaserad träning eller styrketräning. Stort grattis till Klara Bodinsson som krossade VM-kvalet och sprang på 9:40 på 3000m hinder. Hatten av och lycka till i Kina!
Hatten av till Spring-redaktionen och ett härligt senaste nummer! Nu ska jag käka pannben. Långkokt, mört, delikat och alldeles alldeles… underbart!