Andreas Åhwall kunde med rätt förutsättningar varit en löpare för terräng-EM, dit Sverige skickade tre manliga seniorer. Hade Svenska Friidrottsförbundet valt att skicka en löpare till så hade Sverige varit med i lagtävlingen och hade kunnat nå en placering väl inom förbundets egna kriterier.
– Hade förbundet sagt att det fanns en rimlig chans till lag efter NM hade jag absolut satsat. Man ”vågar” ju dock inte satsa (och förskjuta grundträningen) om chansen är minimal, säger Andreas.
Här kommer Andreas Åhwalls egna ord i debatten, från början skrivet på hans blogg: http://www.mondosport.se/andreasahwall/
Det var med blandade känslor jag bevittnade sändningarna från Terräng-EM i Hyères, Frankrike i söndags. De svenska löparna radade upp den ena kanoninsatsen efter den andra, och i flera klasser var det de bästa svenska placeringarna i mästerskapet någonsin. I herrarnas seniorklass stod David Nilsson och Olle Walleräng för de bästa svenska insatserna sedan Mustafa Mohammeds brons i Bryssel 2008. Med en 10:e respektive 14:e plats visade de att Sverige kan hävda sig i absolut europeisk toppnivå. Fantastiskt roligt och ett enormt grattis till killarna!
Mitt i glädjen över dessa framgångar smyger sig dock en stilla undran ofrånkomligen på. Det är frågan som varit uppe till diskussion tidigare, men som nu känns mer relevant än någonsin. Det är frågan som hela löparsverige just nu ställer sig:
Varför i h-vete hade inte Sverige något lag?
I loppet fanns nämligen en tredje svensk, Elmar Engholm, som gjorde en klart godkänd insats och sprang in på en 41:e placering. Vad hade Sverige kunnat åstadkomma med en fjärde löpare på startlinjen?
Låt oss studera Svenska Friidrottsförbundets uttagningskriterier till mästerskapet:
”För att komma ifråga för individuell start krävs visad internationell klass vid NM i november eller i andra terränglopp utomlands. För enbart individuell start skall det finnas en god möjlighet att bli bland de 25 bästa på EM. För att lag skall komma ifråga krävs rimlig chans till en placering bland de åtta bästa.” Två av tre svenska löpare lyckades alltså uppnå den målsättning som specificerats i uttagningskriterierna. Om någon ytterligare svensk skulle ha rimlig chans att nå en topp25-placering är givetvis en subjektiv fråga som kan ältas i oändlighet. Helt klart är dock att om Sverige hade haft ett fullt lag på startlinjen så hade vi definitivt uppnått en åttondeplats i lagtävlingen. Ja, till och med bättre än så. Allra minst en sjundeplats hade det blivit!
Hur kan jag vara så säker på det? Jo, placeringarna 10:a, 14:e och 41:e ger nämligen en totalpoäng på 65p och även med en sista placerad fjärde svensk löpare skulle det ge en lagpoäng på 139p, just före Norges 143p på sjundeplatsen. Fast David och Olle sprang ju bättre än ”de förväntade” topp25-placeringarna, kan man argumentera. Visst, men inte heller det resonemanget håller. Om vi ponerar att tre löpare lyckas med målsättningen och placerar sig bland de 25 främsta, skulle det i sju av de senaste åtta mästerskapen räcka med att en fjärde löpare tog sig i mål för att nå en lagplacering topp8 eller bättre. Det är dessutom ett mycket pessimistiskt scenario, för inte skulle en Johan Larsson (som var 6s efter David på NM) eller någon annan svensk blivit sist i söndagens lopp om de fått chansen att satsa mot mästerskapet. Mer realistiskt är väl att Sverige skulle placerat sig på eller strax över den sjätteplats som intogs av Danmark, ett lag som Sverige med tydlighet besegrade vid just NM.
Efter nämnda Nordiska Mästerskap fick dock deltagande svenska löpare beskedet från förbundet att vi ”inte skulle räkna med något lag till EM” och att det, utöver redan uttagna Olle Walleräng, möjligen skulle kunna vara aktuellt med en start för David Nilsson. Med det beskedet och inställningen från förbundet blir det svårt att efter en redan lång säsong då fortsätta satsningen mot ett eventuellt, men högst osannolikt, terräng-EM. Det är stor skillnad mellan att kvalificera sig under förutsättningarna att kunna nå en individuell topp25-placering och att kvalificera sig som en fjärde kompletterande lagmedlem. Det förstnämnda kändes nog för en del, på den korta sikt det trots allt var efter NM, som orealistiskt. Flera löpare med mig valde därför att ta säsongsvila och/eller inrikta träningen mot andra distanser. Terrängsäsongen var avslutad.
Hade förbundet istället sagt att vi på NM visat en bra, men ännu inte tillräcklig nivå, men att det fanns en chans, om än liten, att det skulle kunna bli ett lag till EM hade förmodligen den senaste månaden sett annorlunda ut för flera av de svenska terräng-NM-löparna. Med en support och uppmuntran från förbundet vågar jag lova att åtminstone en handfull löpare siktat mot mästerskapet och kanske hade vi då kunnat uppnå en lika bra, eller bättre, placeringen än femteplatsen vid det senaste svenska herrseniorlagdeltagandet 2007.
Efter U23-bronset i fjol hoppades och trodde jag att förbundet lärt sig att svenska lagframgångar är möjliga och man inte skulle dribbla bort en fin lagplacering framöver.
Att skicka tre löpare till ett lopp där fyra inräknas i lagtävlingen är inget annat än dumsnålt! Jag hoppas att läxan är lärd till nästa år!
