”Vad gör du på milen?”
Det var väldigt längesedan jag kunde svara på den frågan. Just nu springer jag inte alls, anledningen är en graviditet med efterföljande förlossning.
Har tänkt smyga igång inom kort, men känner att jag är plågsamt icke-sugen på att försöka putsa till det där milperset jag satte någon gång förr i tiden. Tänk, för bara några år sedan var det enda som fanns i skallen på mig att komma på ett sätt att springa snabbare. Hur skulle jag lyckas komma under 1.40 på halvmaran, en gång för alla? Hur skulle jag bära mig åt för att pressa mig under 45-minutersgränsen på milen? Försökte gång på gång men gick alltid bet. Klappade igenom, såväl fysiskt som mentalt, under loppen och kom in på tider som jag var missnöjd med.
Idag fascineras jag över hur det en gång kunde vara så himla viktigt för mig att springa på en viss tid. Man lassade ju bara på en massa nya krav på sig själv. Som om det inte räckte med alla de krav som fanns genom jobbet och på det privata planet. Träningen, som innan jag hamnade i löparsvängen mest hade handlat om gruppträning på Friskis & Svettis, strukturerades nu upp och plötsligt satt man och funderade över vilken energigel som bäst skulle optimera resultatet på Stockholm Marathon. Fjärran från jympagolvsmyset, men ändå kul. Där och då.
Men idag har jag ett lite annorlunda fokus. Jag har gjort mina år som resultatfokuserad löpare, nu uppskattar jag istället andra saker än snabba miltider. Som att få springa i dagsljus, under solen en gnistrande vinterdag. Att få springa i ljumt duggregn en sommarkväll. Att få springa på en bädd av färgglada löv en krispig höstdag. Det finns så mycket mer i löpningen än blodsmak och tider. Man måste inte springa snabbt för att kalla sig löpare. En gång i tiden tyckte jag det, men vad är egentligen snabbt? 2016 har jag bestämt mig för att då kommer jag att slå pers i glädjelöpning. Fokus kommer att ligga på att ha så kul som möjligt och längta efter att få pussa på min son och min pojkvän i målfållan.
Vilket blir ditt löparmål för 2016?
