Självklart finns det mycket att skylla på när ett lopp inte går bra. Nu gick det bra. 37.55 på milen är personligt rekord med 41 sekunder så det finns förstås ingenting att klaga på och det gör jag inte heller.
Men varje lopp och varje äventyr lever sitt eget liv och så var verkligen fallet den här gången. När jag och ”Grönis” fick chansen att komma till Thessaloniki och The Great Alexander Marathon.
Det lät som att det kunde vara en behaglig temperatur att springa i så här i början av april. Målet var beläget i Thessaloniki vid stadens enda landmärke av rang, The White Tower, som var mer åt det gråa på färgskalan och byggt någon gång på 1400-talet och har använts i olika syften, men mest för att skydda staden från allehanda upptog från främmande makt.
De tre starterna var utspridda över ett stort område. Maratonstarten i Pellas, 4,2 mil från målet, 10 kilometer vid ett friidrottsstadion och 5 kilometer mer inne i centrum.
Rutinerade tidtagningsfirman Racetimer, med huvudkontor i Norrköping, hade fått förtroendet att ta tid på det här loppet och hade ett gäng ivriga greker till sin hjälp som skulle ta tid på sitt första lopp.
Efter att ha kört tre kvalitetspass på tre dagar innan resan, måndag, tisdag och onsdag så var tanken att ha en resdag/vilodag på torsdagen och sedan steppa upp på fredagen med lite jogg. Åtta timmar i bil och en hel del diskuterande, utan att gå in i några detaljer, satte effektivt stopp på det.
Därför fick det enligt coach BG:s plan bli 60 sekx5 med 2 minuters vila på lördagen. Tanken var att det skulle ske i 3.15-fart. Istället blev det 3.06-fart i snitt och 3.02-fart på den sista som var snabbast.
Gott så.
Efter mycket dividerande fram och tillbaka så bestämdes det att jag skulle ha hand om halvmarapasseringen under maratonloppet. Något som gjorde att jag omöjligen skulle hinna till starten på 10 kilometer. I bästa fall skulle jag kunna springa 5 kilometer som gick senare. I värsta fall skulle jag få springa från halvmarapasseringen och till starten för 5 kilometer. En nätt sträcka på 16 kilometer. Humöret var i det läget sådär.
Sömnen mellan lördag och söndag blev orolig och max 1 timme. Till saken hör att vårt hotellrum hade noll isolering, vilket gjorde att all trafik plus all annan upptänklig aktivitet som kan tänkas utspela sig på ett hotell en lördagsnatt upplevdes som det ägde rum inne hos oss.
Uppstigning vid 04.30 och ett glädjebesked att situationen vid halvmarapasseringen hade löst sig.
Bara att ställa om skallen och rikta in sig på milen igen. Budskapet var att man skulle vara vid starten minst en timme innan det var dags. Jag kastade mig in i en taxi och förklarade vart jag skulle och var där 06.45. Två timmar innan start. Det var jag och en fransman som bodde i Sofia i Bulgarien, oklart varför som var där just då.
Temperaturen visade noll grader och jag hade rest dit tävlingsklar. Det vill säga shorts och en funktionstischa med långa armar. Det var inte varmt.
Hittade en trappa som ledde in i ett slags pannrum, där stanken av olja var hyfsat stark. Kröp ned i en soffa och hade det riktigt mysigt. Förstod väl innerst inne att det kanske inte var tillåtet att vara där, men det funkade. Efter 15 minuter hittade en kvinna mig som först gapade på grekiska, men när hon såg min ackrediteringsbricka så gick det mycket enklare. Hon visade mig till sitt kontor inne i stadion där jag fick husera hur jag ville innan start.
På vägen till hennes kontor önskade en stor grek fösa in mig i ett mycket litet rum med sina två storrökande kompisar, något som jag vänligt men bestämt avvisade.
Kvinnan, som visade sig vara tävlingsledare och speaker för 10-kilometersloppet, blev evigt tacksam när jag hörde hennes borttappade mobil och raskt levererade den till henne.
Efter att ha suttit i värmen en stund började jag känna mig dåsig, så jag förpassade mig ut i vimlet där övriga deltagare stod och huttrade och började värma upp. Det kändes oväntat bra och lätt i benen.
Starten närmade sig, samtidigt som duggregnet började strila ned Tävlingsledaren hade ingenting emot att jag ställde mig längst fram i elitledet, hon nästan insisterade på det. Vi var kanske 30 deltagare som placerades där, efter några sekunders övervägande och när kenyanerna hade synat den vasse svensken i sömmarna ordentligt, så backade jag bakåt något och placerade mig i bakgrunden i elitfältet, det kändes på något sätt logiskt och klokt.
Planen var att hålla 3.45-fart hela loppet och landa på 37.30.
Starten gick fint, men efter 300 meter vände banan runt en lyktstolpe och löpningen kändes orytmisk. Första kilometern passerades på 3.42. En närmast perfekt öppning.
Efter ett tag var det dags igen, dags att runda en ny lyktstolpe. Redan i det här läget sprang jag solo. Kenyanerna och ryssarna försvann i fjärran och bakom mig hade jag över 3 000 glada motionerande greker.
Andra kilometern blev den långsammaste med 3.54. Då blev jag närmast förskräckt och skärpte inställningen och nästa kilometer passerades på 3.39. Sedan blev det 3.41 och 3.42 innan kroppen började kännas seg.
Att springa ensam i tävling har förstås sina nackdelar. Men det var rätt maffigt att kuta på en bred motorväg, där polisen stoppade trafiken för att lilla jag skulle få passera ostört.
Regnvattnet gjorde asfalten hal och jag hade svårt att få fäste, i alla fall var det känslan.
Det blev några kilometrar på 3.47, 3.49 och 3.50. När det kändes som mest jobbigt mentalt, så tänkte jag på vännen ”Grönis” som sprang hela maran i regnet och skulle göra det i samma fart som mig, då skulle jag väl för fan kunna klara den hastigheten i en mil.
Fick korn på en snubbe framför mig som jag kom ifatt vid sista vätskan, han saktade in och tog en vattenflaska och jag bara körde på. Sista 1,5 kilometerna blev det också mer publik utmed banan, något som nästan saknats helt innan.
Inne i stan längs med det vackra havsstråket var det inget fel på inspirationen. När sedan en kvinnlig löpare bokstavligt skrivet började flåsa mig i nacken, så orkade jag öka takten och landade på 3.42 på den sista kilometern och 37.55 i mål. 22:a totalt av över 3 000 löpare och tvåa i min åldersklass.
Vackert så.
Lutade mig mot ett staket efter målgång och ulkade några gånger innan jag fick den mycket vackra medaljen runt halsen.
Gick de tre kalla och våta kilometerna till hotellet, tog en snabb varm dusch, innan jag hoppade in i en taxi för att hjälpa till vid målgången och även riva målet. 5-kilometersloppet var det klart största med över 10 000 anmälda deltagare.
När allt var över och alla var nöjda, blev det ett par timmars powernapp innan det var dags för ”Grönis”, som slutade fin tia med 2.41 i maratonloppet, och mig att fira våra insatser och även fira av Thessanoliki för den här gången.
Att åka taxi och att äta är verkligen prisvärt i Grekland. Vi drog en kanske väl romantisk trerättersmeny tillsammans med en flaska vin för under 500 spänn – tillsammans. Efter det hamnade vi i en bar där bartendern förutom att hälla upp busgrogg även gärna bjöd på öl. Kassören på samma ställe satt frenetiskt och ”sköt” folk med sin laserpekare. Musiken var självklart så hög att det var teckenspråk som gällde.
Vi lämnade snabbt stället och begav oss till en pub/matställe där det var riktigt bra livemusik. Vi förstod förstås ingenting av vad de sjöng, men den övriga publiken förstod desto bättre och det var ett sjukt ös. Personal gick omkring med fat med rosor som publiken/gästerna fick köpa och kasta på de som sjöng.
Något som uppskattades från båda håll.
Även om jag inte klarade 37.30 den här gången heller så måste jag tillåta mig att vara nöjd, i alla fall en stund. För några år sedan hade jag göra att pressa mig under 20 minuter på 5 kilometer med någon sekund. Nu sprang jag 2×5 kilometer och båda under 19 minuter.
I morgon kväll är det intervaller med Tjalve i Vrinneviskogen – borta bra med hemma bäst.
