Vilken grymt lopp Trosa Stadslopp är. Inramningen och publikstödet hjälpte mig fram till årets hittills bästa insats.
Äntligen kunde jag själv springa mytomspunna Trosa Stadslopp. Jag har varit där massor med gånger och jobbat, nu tog jag med en fotograf som skötte grovjobbet. Att intervjua de bästa fick jag ordna efter min målgång.
8,9 kilometer är en svår sträcka. Det låter betydligt kortare än 10 km, men är inte långtifrån. Hur lägga upp taktiken? Min tanke innan loppet är att lägga mig i rygg på Elmina Saksi och kanske kunna öka på slutet. Jo, tjenare. Det funkade ju bra.
Förutsättningarna när starten går 21.00 är närmast perfekta. Konditionsfenomenet från Lindö och Elmina snackar om en öppningsfart på 3.50-3.55 på första kilometern. Jag håller med, men förstår att det kommer gå snabbare. Gör det inte alltid det?
Min klocka piper till på 3.37 och jag väser fram att det går för fort.
”Kör”, ropar Johan.
Ja, varför inte? Det känns ju bra. Det blir några motlut bland villorna, men det är inte så farligt. Det är fantastiskt mycket folk ute längs med banan. Det är härligt och jag kan inte låta bli att vinka och highfiva med några kids. På ett ställe är jag bara centimeter från att springa in i en soptunna i min iver att klatcha med några glada händer. Jag försöker fokusera och blir nästan rädd när jag passerar fem kilometer på 18.49. Över en minut snabbare än vad jag hade på Blodomloppet i Linköping för någon månad sedan – och då var det målgång.
Nu är det 3,9 kilometer kvar av loppet. In till ”varvningen” vid målet och publikens jubel. Vilken inramning! Grymt!
Vid fem kilometer är jag 8-9 sekunder före Johan och Elmina. Lisa, från Finspång, har hittat ett eget tempo och är redan långt före oss.
Vid sex kilometer börjar det ta emot rejält. Inte ens sambaorkestern får någon fart på mig. Elmina och Johan susar förbi och jag har ingen chans att haka på. Det är mer uppförsbackar på slutdelen av loppet, i alla fall känns det så. Vid ett tillfälle är det en riktigt brant uppförsbacke, jag står nästan still. En av mina medtävlare peppar mig rejält och jag får lite mer fart i kroppen igen.
På slutet blir det också mer hårdrock vid några stationer, det får mig att sträcka upp händerna i det klassiska hårdrockstecknet och jublet blir orkanartat.
Killometertiderna ligger nu strax över fyra minuter. Ned mot mål blir det löpning som passar mig – nedför. Coach Lorenzo uppmanar mig att använda armarna mer och det funkar.
Jag avverkar de sista 900 meterna på 3.15 och landar på 34.25 (3.51 min/km i snitt). Femma i min åldersgrupp och överlägset mitt bästa lopp för i år. Att Johan och Elmina också springer riktigt bra och är ett 20-tal sekunder före mig känns också bra och kul.
Trosa Stadslopp får full pott av mig, mycket på grund av inramningen och stämningen.
