Vinthundsvintern

Eskil  

Vågar man lägga den här vintern till handlingarna nu? Det har i alla fall töat och torkat upp fint på Stockholms gator, så pass att jag kan lämna mina sopsaltade stråk och börja improvisera lite mer. Det finns fortfarande gott om is på sina ställen och jag väntar lite till med Nackareservatet, men jag behöver inte bara ligga och slicka Nynäshamnsvägen och Örbyleden i alla fall.

Det här mildvädret får jag nog ta lite cred för. Eller skuld; alla besvikna sportlovare kan skylla på mig. Det är nämligen så att jag till slut kapitulerade inför vinterväglaget och sulade om till dubbdäck på cykeln. Ett byte som som jag hade nytta av i ungefär ett och ett halvt dygn innan det var det barmark överallt. (Jag tänker byta tillbaka nu i veckan så avvakta med att packa undan vinterkläderna, det LÄR komma ett bakslag.) Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart..

Snöfritt i Kärrtorp… Och benen blir fulla med spring.

I helgen var det dags för vinterns tredje (och sista) start på 3000 m när Vinthundsvintern gick av stapeln i Sollentuna. Frågan var om jag kunde fortsätta att putsa på mitt pers, 9.24 från Hammarbyspelen. Jag var själv skeptisk innan, benen kändes tunga, orkade knappt lyfta dom under uppvärmningen. Så brukar jag visserligen känna innan start, men nu kunde det eventuellt ha en koppling till verkligheten eftersom jag hade en tung träningsvecka på schemat (i och med gårdagens dubbla distanspass landade jag på 18 mil). Men jag hade lagt lejonparten av dom milen i början av veckan och fick två humanare dagar torsdag och fredag inför lördagens tävling.

Och när väl startskottet small kändes benen bra. Stort fält i B-heatet, 18 stycken plus en hare med uppgift att hålla treminutersfart. Bara att hoppa på tåget och åka med. Kan konstatera att jämn fart och draghjälp gör en hel del. I dom tidigare loppen har jag antingen fått dra själv eller sprungit ryckigt. Nu kändes det lättare att springa och jag kom i mål på nio minuter (och 34 hundradelar). Noterade att speakern verkar läsa den här bloggen så jag kan ju passa på här att tacka för ett bra arrangemang. På återseende!

Surt att inte gå under nio minuter? Nej, faktiskt inte. Dels har jag ingen speciell relation till den här distansen. Så sent som för några månader sen hade jag aldrig ens tänkt på den, än mindre haft för avsikt att prova på den. Och så är det den här sub-hetsen som löpare är så besatta av. Jag vill passa på att dra en lans för att springa på en ”blank” tid. Och ja, jag hör hur jag låter, tro inget annat. Sub 9 är mina rönnbär som jag hoppar förgäves efter och nu tycker är sura och inget att ha. Men hör mig ut här. Jag själv hade ju som mål att gå under två timmar på Lidingö i höstas. Hade det varit en besvikelse att springa på två timmar blankt? Okej, lite kanske, men faktum är att om nån frågar mig nu så svarar jag ju att jag har sprungit Lidingö på två timmar. Det låter så fånigt att säga 1.59. I alla fall om den man pratar med inte själv är en inbiten löpare. Min poäng är alltså att även om 8.59 är snabbare än 9.00 så är det ett skitnödigare svar på frågan ”vad springer du 3000 meter på?”. Det är helt enkelt smidigare att ha en jämn tid som svar. Köper ni den bortförklaringen? 

P.s. Att jag avrundar tiden uppåt här i rutan bredvid handlar inte om samvete och noggrannhet, utan enbart om den visuella estetiken. Om nån skulle fråga så kommer jag säga nio blankt, inte 9.01.

 Dela på Facebook