Ställer aldrig mer in en rolig fest för ett löppass

Krönika  
fas-i-livet

Varva rask gång med löpning i fjällmiljö är ett underbart sätt att varva ner och få perspektiv på sin löpning och sitt tidsjagande. Foto: Petra Månström.

Har liksom kommit bort en aning från löparnörderiet nu när jag haft ett längre uppehåll på grund av min graviditet. Inte sprungit lopp på ett tag och följaktligen inte stått där och nervösjoggat i startfållan i sällskap av mängder av andra linimentdoftande människor med tokfokuserad blick och senaste kompressionsstrumporna.

I och med uppehållet har jag fått lite distans till min favoritsport och kan känna ett en hel del av det man tidigare har pysslat med egentligen kanske var rätt fånigt. Som till exempel att säga nej till roliga fester för att man skulle upp och springa långpass tidigt dagen därpå. Eller att laborera med äckelpäcklig rödbetsjuice och tapetklisterliknande uppladdningsdrycker inför diverse lopp.

Nu när jag ser überfokuserade löpare tuffa runt här på Kungsholmen där jag bor kan jag tänka att ”Men chilla lite, för sjutton”. Varför ge sig ut på Norr Mälarstrands gångstråk en solig septembersöndag och svära ilsket åt flanörerna som är i vägen, till exempel. Eller lunchjogga på Hamngatan i rusningstid runt lunch en vardag. Det måste ju finnas mängder med andra tidpunkter och platser man kan springa på, där det är betydligt glesare mellan människorna och således mer behagligt. Då kan jag tycka att det verkar lite väl överdrivet. I mina ögon ser det där ut som ”Jag måste verkligen springa till varje pris” och inte på något sätt harmoniskt.

Det ska bli spännande att se hur man själv blir när man väl kommer igång med löpningen igen. Kommer jag snabbt att trilla tillbaka i de gamla, linimentdoftande hjulspåren eller blir Löpar-Månström 2.0 något helt annat? Och i så fall vad? Jag hoppas att jag kommer ha ett mer avslappnad förhållningssätt till min löpning i framtiden. Det finns annat som också är viktigt, långt viktigare än nya pers och asketleverne för att i möjligaste mån bana väg för de resultat man vill ha.

Efter framtida lopp vill jag kunna känna att ”Fasen, jag gjorde mitt bästa och det är jag jäkligt nöjd med”. Inte ha den där gnagande känslan i magen att kompisen som nyss börjat med löpning sprang fortare, eller att den och den Facebookkompisen klådde mig. Jag vill bara kunna njuta av att ha gjort något bra och nått mina mål, utan att snegla på andras resultat. Jag vill kunna gå på roliga fester utan att oroa mig för hur det planerade långpasset ska gå. Livet är för kort för att inte ha maximalt roligt, min löpning handlar ju om välmående och inte om prestation och välja bort.

Springa i fas med livet, helt enkelt. Varje fas har sin typ av löpning.

 Dela på Facebook