Selma är äntligen kry igen och även om det finns stunder när din matte önskar dig all världens väg så är de stunder när jag älskar dig mer än mitt eget liv mycket fler.
Det har gått en tid sedan jag skrev här sist men det har hunnit hända otroligt mycket som vanligt. Livet går inte direkt sakta och det är dessvärre på våra nära och kära vi ser det. Själv känner man sig fortfarande som 25, konstigt hur det kan vara. Hur som helst har jag hunnit ha semester klart, börja jobba, springa 3 lopp, vara med som löpexpert på Sportamore. Ni kan läsa artikeln här:
När jag var 15 var jag odödlig. När jag var 20 var jag livskåt mest. När jag var 25 var jag sökande och nu är jag 37 och absolut BÄST! Hmmm. Ett ordspråk säger att vi blir inte äldre än vi gör oss och när jag ser på min mamma så hoppas jag att jag får vara lika underbart vacker om hon när jag är 75!
Som ni vet blev ju min kära hund Selma sjuk under ett löparläger i Björkliden då hon hastigt insjuknade i Livmoderinflammation. Det är så pass allvarligt att hunden kan dö om den inte snabbt kommer till ett djursjukhus för operation. Selmas värden blev bara sämre och idag kan jag meddela att hon mår bra! Vi har fått ta bort hennes stygn och även har hon fått slippa den jobbiga tratten hon haft för att hon inte skall slicka på såret och få infektion.
Det har varit många veckor sedan dess av tårar och framförallt oro. Det gör aldrig så ont som att stå vid sidan om när någon man älskar och bryr sig om mår dåligt och har ont. Det spelar ingen roll om det är en hund eller en människa, för man fäster sig vid de 4 -benta vännerna mycket. Mer än man kan förstå om man ingen hund har. Själv är jag uppväxt med hundar!
Selma är för mig mycket speciell då hon funnits i mitt liv 11 år och präglats av de vändningar livet fått. Jag har mycket att tacka henne för, bland annat det faktum att jag flyttade hem igen efter 7 år i Skåne. Selma fick mig att inse vad som är viktigt i livet och hon fick mig också att halka in på löparspårets sliriga löv en vacker vår dag på Sankt Hans gröna vidder i staden Lund som 27 åring. Vem hade trott att jag en dag skulle stå utnämnd som en av Sveriges bästa långdistanslöpare både på maraton och traillöpning? Inte jag i alla fall. Här kan du läsa om vilka som är Sveriges bästa traillöpare. Mig hittar man på 13 plats. Nästan så jag inte tror det själv, för det är ju så det är med löpningen för mig. Jag har liksom aldrig sprungit för att prestera utan bara plötsligt en dag så gick det lite fortare och så en dag så gick det vad jag förstod riktigt fort och då blir man ju mer motiverad att se hur långt man kan nå. Det är ungefär där jag står nu! Jag vet vad som krävs för att bli lite bättre och nå under 2.50 på maran som är ett mål, kanske inte i år men till nästa år. I höst kommer jag ändå, som ni kan läsa här, springa en höstmara . Det beror dock på hur kroppen känns efter de längre lopp som är kvar samt hur resten av livet ser ut. Jag menar vi vet aldrig vad som lurar bakom kröken och som ni alla vet så är det svårt att vara på topp när olyckan är framme och någon man älskar blir sjuk eller skadad. Det tär och tar ner prestationen enormt . Nå i allafall:
-Vem hade kunnat tro att jag skulle få uppleva att springa maraton i olika länder, och få stå på samma prispall som Malin Everlöv som bara var en ”nästintill” omänsklig idrottare när man var ung. Vem hade trott att jag en dag skulle bli utnämnd till Kalix kommuns idrottare 2017 och få ta emot ett stipendium som jag ska göra på fredag. Nu är inte allt det givetvis Selmas förtjänst utan jag har många andra att tacka också, vilket inkluderar mig själv och Morjärv SK med Bengt Ek i spetsen. Morjärv det lilla samhället som ligger 3 mil norddöst om Kalix som det hör till . Kom dit på fredag vet jag och upplev Kalix vackraste sida .
Året var 1996 till 1999. Jag gick gymnasiet i Kalix och var en osäker tonåring som längtade efter en tillhörighet . Minns att det jag tyckte bäst om på idrotten var friidrottslektionerna även om jag inte då var någon idrottstjej . Åren förändras och allt vi upplever formar oss och stärker oss på in och utsida. Ingenting är gratis så klart! Hårt slit lönar sig och framförallt kärlek för det du tror på.
På fredag är det dags. På Kalix dagarna på vackra Strandängarna Kalix kommer jag att få kliva upp på scenen och ta emot idrottsstipendiet som jag fått . Året är 2017 och jag älskar verkligen allt som har med löpning att göra idag . Kanske började det egentligen här.
Min ländhoppsgrop som jag ihärdigt hoppade i som träning för att sedan vinna de kommunmästerskap vi hade i det lilla samhället långt bort i Norrbotten . Skogens dofter och pappas gamla bruna skinnryggsäck och lukten av bränt gummi när Mirkka, miste livet mitt framför mina ögon som 6 årig tös en höstdag när rönnen var rödorange och luften klar. Sedan minnesplatsen av de 4-benta familjemedlemmar som mist livet och ljudet av forsen brus dit jag brukade gå när jag behövde andrum, men som idag inte finns kvar i familjens ägor. Där kunde jag stå som barn och se på det bubblande skummet men också fascineras som vuxen av dess kraft. Den stora stenen i bäcken och det öppna kalhygget efter den gamla vägen med de spöklikna skelettträden som visade sig för mig och fick mig att springa fort fort fort som vuxen när jag insåg tjusningen av att springa just FORT!
Från Johannas bok som jag håller på med och ska slutföra så snart jag hinner. Närmare 50 sidor har jag skrivit.
Jag och Bengt samt Katarina Burman på Junos Kangosloppet i Tornedalen en regnig sensommarkväll.
Den senaste tiden har jag dock känt att jag inte får ut min fysiska styrka som jag har i kroppen så till vida att jag inte blir helt slut när jag springer på grund av att det känns som om hjärtat och konditionen är starkare än vad jag kan ge muskulärt. Jag kommer i mål med så mycket krafter kvar att det inte känns normalt. Det känns som om sådana här aspekter blir viktigare om man ska kunna fortsätta att utvecklas inom maraton och hell yeah det vill jag! Jag har därför bestämt mig för att fortsätta sikta på att utveckla som löpare och kommer i höst ta hjälp av en person som skall hjälpa mig med träningsbollande och lite tekniktips. Vi har redan haft kontakt via email och det känns bra så långt, men vi har bestämt att inte köra nu när jag snart har höstens och sensommarens utmaning Ultravasan 45 i sikte! Det är trots allt bara 4 veckor dit så nu vet jag hur jag ska träna för att hålla kvar den förhoppningsvis fina känslan. Idag körde jag till exempel 10 k i 4.10-4.15 fart med god känsla och fokuserade på att springa avslappnat! Jag vet att den farten jag behöver hålla på Ultravasan är ungefär denna och till och med lite långsammare så det blev 14 härliga km totalt varav 3 av dem i lugn nedjogg. Att träna till ett lopp på 4,5 mil kräver inte egentligen så mycket av mig som är annorlunda utan jag vet och tror att jag fixar det ty det har jag ju redan gjort 1 gång. Nu räcker det inte med det utan visst vill jag att det ska gå fort, helst fortare än 3.13 som var min tid i fjol. Någon seger lär det knappast vara tal om då VM-meriterade Lisa Ring är på plats och hon är ju bara en naturbegåvning av dess like men jag tävlar å andra sidan bara med mig själv så det är därför jag hoppas på en god känsla och tid under 3.13 dagen till ära.
Bild från Ultravasan i fjol. Öppnade upp på tok för hårt vilket straffade sig. I år ska jag vara mer taktisk och i bättre form.
Efter att ha haft några sega veckor som präglats av omotiverad Johanna har det vänt igen och jag har hittat glädjen för att springa igen. Jag har hunnit tävla tre lopp sedan Stockholm maraton och det har resulterat i ett guld, ett brons och ett silver samt seger i K35 på terräng DM. Vad jag menar med det är att de inte är några sk A lopp som ingått i min planering utan jag gör dem med trötta ben mitt i en träningsvecka för att få fart och kvalitet i träningen som jag annars tycker jag är dålig på att få! Positivt är att jag är tillbaka i en bra form och det känns lätt att springa! Det som är positivt är att jag visat att det släpper mer och mer då jag springer lopp. Första 10 km loppet var på asfalt mellan de två byarna Junosoando och Kangos i Tornedalen. Jag vann överlägset men kände i alla backar att jag inte alls orkade hålla jämn fart. Dessutom slogs magen ut och jag var tvungen springa in i skogen efter 5 km. Pinsamt värre men ja så blev det. Hur som vann jag en bunt prispengar och fick framförallt en mycket trevlig och energifylld eftermiddag/kväll med Katarina och Bengt som betyder mycket för mig. Ni som läst inslaget som BG gjort om Bengt Ek och Morjärv sk i tidningen spring i våras vet ju att Bengt lägger ner hela sin själ för att vi löpare i Morjärv skall kunna ha det bra . Han är verkligen bra på många sätt.
Det andra loppet var i samband med Överkalix marknad i min hemkommun
där jag är född och där slutade jag 3a på en tid jag är mycket nöjd med just för att jag avslappnat kunde löpa i mestadels 3.50 fart och det kändes som om jag kunnat mata på längre efter målgång . Vinnartiden 36 minuter vanns av Maja Majbäck dotter till Christer Majbäck och där hade inte jag dagen till ära något att svara på. Jag letar ju känslor när jag springer och just nu känns den bra inför de utmaningar och mål som väntar, även om jag inte är snabb som blixten. Fokus ligger på att orka i 4.5 mil. Det är långt, galet långt.
Jag en vacker solig kväll i Överkalix i samband med marknaden. På bilden nedan min syster och jag innan utgång i Blå Krogen i samband med Överkalix marknaden.
Veckan som varit har gått bra träningsmässigt. Jag varvar snabbare pass med sköna joggar och jag hoppas ni följer med mig här på bloggen! Ställ gärna frågor, kom med tips på vad jag kan dela med mig av! Kom och var med på något av mina löparläger jag ordnar i Norrbotten endast än så länge, men Norrbotten är, kan jag lova, F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T!
Läs mer om detta och allt jag ordnar på min egna hemsida
www.vindenmotkinden.com
ADIOS!
/Johanna
info@vindenmotkinden.com
