Wintertrailrun – Race report

Emil H  

Årets första lopp, Wintertrailrun här i Nyköping, är avklarat och här följer en redovisning av loppet.

 

Det var ungefär 80 anmälda till 12-kilometersloppet men till start kom 67. Min gissning är att de flesta skippade det på grund av vädret men säkert några, däribland också loppets förmodade bronsmedaljör Ronny, låg hemma i sjuksäng.

Vädret var tre plusgrader och regn. Underlaget bestod mestadels av snöslask och is. Arrangören hade i ett inlägg, helt korrekt, kallat loppet WinterSlushrun.

 

För egen del var jag pigg som en nötkärna. Svenska språket är märkligt ibland… Trots att jag sista tre veckorna snittat omkring 15 km per dag kände jag mig lätt och hade pigga ben. Jag var mer taggad än nervös och medan jag normalt går omkring och tittar på hur snabba alla såg ut gick jag nu runt och visslade eller småpratade i korridoren mellan omklädningsrummen på Krikonbacken vid målområdet. Jag hade inget med de två första platserna att göra men där bakom var det på förhand oskrivet så kanske, kanske… Att jag hade minimalt med fart och högpuls-träning kanske ställer till det men jag valde att hoppas det fungerar ändå.

 

Alla tävlande blev utskjutsade med buss till startområdet dryga milen utanför Nyköping och på bussresan fick vi tävlingsgenomgång av banan och upplägg av tävlingsledare Tobias från MerAktiv, företaget som arrangerar och vars Team jag är medlem av.

 

Framme på plats hade vi dryga 15 minuter att ta oss cirka 500 meter till start, byta om och värma upp. Jag fick några muggar god citronsaft av coach MK som också tog emot överdragskläderna och därefter uppvärmning. Jag hade den, på förhand, smarta idén att springa i torta tights för att undvika att springa med blöta byxor.De där 15 minuterna gick alldeles för fort och plötsligt var det 2 minuter kvar. Jag var nära på helt oupvärmd och hann bara göra 50-talet enbenshopp på vardera ben innan starten gick.

Start på wintertrailrun

Min taktik var enkel: Ligga i nån bra rygg i skogen, springa så hårt jag tror jag kan på de ca två kilometer väg och hoppas att det håller hela vägen. Mitt energiintag skulle bli en gel på vägen och lite sportdryck på den andra vätskestationen. Jag hade egentligen bara ett tydligt, resultatinriktat mål och det var att slå min gamla triathlonmentor, Nyköpings största vinnarskalle Robert Berg.

 

Direkt efter start stack ettan och tvåan ohotade iväg medan vi på plats 3-10 hängde ihop i ett pärlband. Snart hade trean lite försprång och vi hade tappat nån bakom oss.

Nu var vi fem stycken som sprang ihop, ledda av duktiga orienteraren Johanna Engström som till slut vann damklassen tämligen ohotad. Jag låg näst sist i vårt gummiband och drog alla fördelar man kan i det läget; i alla små uppförsknäppor där de före mig halkade och slirade i steget kunde jag gå några snabba steg där det fanns grepp utan att tappa speciellt mångavare sig meter eller fart. Robert Bergs rygg låg två platser före mig; jag låg precis där jag ville. Jag var en av få som sprang utan broddar på skorna. Jag led nog bara av det en kort sektion på en grusväg där jag kunde glida två meter i en nedförsbacke där de andra trippade på och förutom att jag tappade några sekunder fick jag släppa en kille förbi mig.

 

Vid den första vätskestationen valde de framför att stanna till nån sekund för att dricka. Jag skulle ju inte dricka där och försökte springa förbi men snubblade på en isfläck i ett traktorspår och föll rätt ner på knä och händer. En laddning skrapsår på mina bara knän men inga andra men och inte heller nån direkt tidsförlust då jag kom upp fort igen och höll samma plats som innan. Omtänksamt av Per bakom mig att fråga hur det gick.

 

Snart var vi framme vid vägen. Strax innan hade Robert ramlat över ett nedfallet träd och tappat en placering så jag hade honom precis framför mig. Vi tappade lite fart och 7-8 meter fram till Johanna i täten på vår klunga men vill man jaga ikapp är Robert perfekt att ha framför sig. Sagt och gjort, precis innan en nedförsbacke fram till vägen var vi ikapp och med bra fart under fötterna stormade vi förbi de framför oss och ut på vägen.

 

Här var det bara att stå på. Jag kände mig stark och fick några meter ner till Robban innan han jagade ikapp och gick förbi.Rent metaforiskt tänkte jag faktiskt att jag var som en hjort och han var en stor och stark, men tung, björn. Han är 10 centimeter längre än mig och väger 15-20 kg muskler mer.

Jag blev inte ett dugg stressad av att han var uppe i fart utan snarare väldigt nöjd att han spelade min taktik rätt i händerna: Vill han ligga i 3:50-fart i motluta och fånga vind istället för att jag gör det är han så välkommen. Efter inte allför måga sekunder gick han gentlemannamässigt åt sidan och släppte fram mig. Jag fortatte att trycka på uppför motlutet och kunde slänga mina handskar i MKs bil där han stod med citrondricka. Jag hann inte ta någon men det var skönt att slippa handskarna då jag var riktigt varm om hela kroppen. Försökte nå min energigel men hittade den inte i fickan. Fan också, tappade jag den när jag ramlade?

In i skogen och den kuperade motionsslingan som ganska snabbt har en tung uppförsbacke följt av nedförslutning mot vätskekontrollen där minn fru, mina barn och mina föräldrar ihop med vätske-personalen utgjorde en enorm del av den totala publiken utmed banan. Hade då kanske 15 sekunder ner till Robert och ungefär lika långt upp till tredjeplatsen. Spännande värre!Jag var lite för stressad vid vätskan och fick kanske bara i mig nån deciliter istället för de 3-4 jag nog skulle behövt.

Men ut på grusvägen vid Söra scoutstuga plockade jag ytterligare på trean och nere vid bryggan var jag bara 15-20 meter bakom. Jag var i riktigt bra slag och även om det ser ut på bilderna som att jag ska dö när som helst trodde jag att jag skulle kunna jaga ikapp honom.

 

Men… Så sakteliga började han försvinna iväg framför mig. Underlaget från Bullersta och de 4 kilometerna in till mål var vidrigt. En decimeter snöslask ovanpå stigen som var täckt med is eller vatten. Ju mer jag tog i, desto mer halkade jag.

Istället för att vara alldeles för varm började jag frysa om händer och fötter. Killen framför rann iväg, jag kunde se hur de två bakom närmade sig och jag bara sladdade runt i modden; trampade rejält snett över några rötter och tvingades börja anstränga mig för att följa snitslarna trots att de satt väldigt tätt.

 

Med kanske 1.5 kilometer kvar började det bli riktigt tungt och jag kom på mig själv med den riktigt dåliga idén att hoppas de kom ikapp bakifrån: Då hade jag inget att springa för och kunde låta mig att gå istället. Fick bort den tanken lika fort som den kom.

Strax efter vägövergången kom loppets fyra ikapp och forsade förbi mig i en kort nedförsbacke, en orienterare som tydligen var just bäst på nedförsbackar. Försökte springa så fort jag hade motorik (nu var kraften slut) och hoppas Robban inte hann ikapp, han borde vara nära.

 

Djurmetaforen fortsätter att hålla även här: När björnen får vittring på den skadade hjorten är det en given utgång. Speciellt när björnen sitter inne på sörmlands största vinnarskalle.

Med 600 meter kvar hörde jag Robban komma och jag hörde hans ljudliga andning närmare och närmare för varje sekund. Jag försökte svara men hade inget kvar i varken ben eller huvud.

Jag visste dessutom att sista 30 meterna in till mål var ren is. Han har broddar på skorna, inte jag. Jag kommer förlora även om jag leder med 10 meter när det är 40 meter kvar.

Till slut vann Robban med 9 sekunder över mig, välförtjänt.

 

Jag gav allt jag hade och det räckte till en 6e plats totalt, ett resultat som jag är väldigt nöjd med. Målet innan var att ta i ordentligt och att vara bland de första 10 % vilket jag lyckades med. Min taktik följdes som planerat, synd bara att jag inte hittade min gel. Den var kvar i byxorna, men jag hade helt enkelt för mycket kläder över.

Stort tack till alla inblandade och framförallt til Tobias på MerAktiv till ett fint arrangemang!

 

 

 Dela på Facebook