Man kan utan överdrift säga att det har varit en sällsynt stormig helg. En utmaning i sig att inte blåsa av cykeln på Lidingöbron. Stundtals stormbyar som på allvar fått mig att tro att huset skulle blåsa omkull. Inte särskilt behagligt springklimat egentligen, men faktum är att det passar mig perfekt. Jag har alltid sprungit bäst i hårt väder, när det är mycket energi i luften. När allt är i rörelse mår jag som bäst. Adrenalinpåslag all over the place. Kulingvarning och orkanvindar kan få den tyngsta versionen av mig att lätta. Kämpa i motvind, flyta i medvind. Snabba steg, klart sinne. Kaos i kontexten. Det är där och då styrkan och svaren kommer till en. Älsk på hårt springväder.
