Apropå maraton

Eskil  

Mycket maraton nu. Kipchoge. Frankfurt, New York, Valencia. OS-flytten. Jag har bara en sak att säga när det gäller maraton, det som alla tänker men ingen vågar säga: att det är en idiotisk sträcka.

Jag syftar naturligtvis på det här med att den är 42 195 meter lång och inte fyra mil jämnt. Vad är det för trams? Om det hade funnits ett avstånd mellan två historiska platser i Grekland som var just så långt så hade jag väl kunnat acceptera saken, men nu är det ju bara en random sträcka helt dragen ur röven. Maratondistansen kunde variera lite förr i tiden men råkade bli just så lång under OS i London 1908 och sen dess har galenskapen fortsatt av nån obegripligt anledning. 

Det här innebär ju en massa krångel och onödigt lidande, framför allt för oss semi-autister som gillar ordning och reda och är dåliga på matte. Eller förresten, man behöver ju inte ens att vara dålig på matte för att få problem. Att veta vad 3.45 min/km genererar för sluttid på en mara är omöjligt att räkna ut för alla som inte kan addera savantsyndrom till sin autism. Det blir snällt till att leta upp en löpkalkylator på nätet. Om nån undrar vad sista milen gick på? Ja då är det bara till att försöka läsa av gps-klockan från passeringen vid 32 195 meter. 

Utan den här dumma distansen så hade vi förmodligen också sluppit sponsrade jippolopp för att gå under drömgränsen på två timmar. (Eller hade dom bara ägt rum för typ 50 år sen?) Visst traditionens makt är stor och har vi människor väl börjat göra nånting på ett visst sätt så fortsätter vi helst med det oavsett hur befängt det är. Men det är aldrig för sent att bättra sig. Låt oss nu göra det enda rätta och korta ner maran till fyra mil blankt. På tillräckligt lång sikt kommer det här drygt hundra år långa misstaget till slut bara att bli en historisk parentes.

Tänk vad smidigt det vore att bara tävla på distanserna 10, 20, 30 och 40 km. Arrangörer skulle kunna mäta upp en milrunda och sen fick man välja antal varv. Man skulle kunna ta rygg på bättre löpare som ska springa längre. Begreppet ”kvartsmara” skulle helt plötsligt bli relevant och inte bara en tam ursäkt för arrangörer som inte lyckas få ihop en exakt mil. Lidingöloppet blir en trekvartsmara. Det skulle bli lättare att räkna på tider under lopp fast man är trött. Svenskar skulle snart kunna nå drömgränsen. Kom igen, vilka är med mig?

 Dela på Facebook