Löpning är fysisk sport. Den bygger på styrka och uthållighet. Sällan på tillfälligheter. Aldrig på tur. Den är rå och definitiv till sin natur. Det är ditt misslyckande eller din succé.
Det är dock, som man lätt kan tro, inte enbart fysiken som avgör loppets utgång. Även den mentala styrkan och uthålligheten sätts på prov. Att ett starkt pannben är minst lika avgörande som starka ben är den gångna helgens SM ett tydligt exempel på.
Halvvägs in i fredagens 10.000m-lopp var jag helt slut. Löpsteget var som bortblåst och jag hade ingen styrka att hålla uppe höften för att skapa driv framåt. Jag hade tvingats släppa tätklungan långt framför mig och låg nu och sladdade i andraklungan på en föga tillfredsställande 13:e plats. Loppet såg kört ut och på läktaren trodde nog de flesta att jag skulle falla igenom totalt. Där och då hade det varit lätt att ge vika och kliva av, eller åtminstone sänka tempot, men jag trotsade tröttheten och smärtan i kroppen. Plötsligt fann jag ny kraft, klev förbi och lämnade så småningom min lilla klunga bakom mig. Efter långsam taktisk löpning i tätklungan var jag plötsligt ikapp med nio varv kvar. Loppet och hoppet levde igen. Otacksamt nog för min del stegrades dock tempot precis när jag fått kontakt och jag tvingades återigen släppa klungan framför mig. De sista sex varven var en ren och skär plåga, men jag besegrade ändå ett par löpare som halvvägs in i loppet varit långt framför mig. Slutresultatet blev en åttonde plats med tiden 30.20,33. Detta var långt ifrån vad jag hoppats på, framförallt tidsmässigt, men jag är nöjd med min mentala insats och hur jag lyckades pressade ut allt ur kroppen trots att det där lilla extra saknades i benen.
Söndagens 5.000m-lopp var en helt annan upplevelse. Bortsett vilt satsande Alexander Söderberg var det lustempo för hela fältet och en behaglig resa för undertecknad. Kilometertider strax över tre minuter pekade mot en spännande spurtuppgörelse. Med Söderberg infångad och hela startfältet samlade med 600m kvar spände jag bågen och gick upp i tät. För första gången någonsin ledde jag ett SM-lopp vid klockringning. Även om jag de sista 250m fick se mig passerad av en handfull löpare är jag grymt nöjd med att, i form av en 6:e plats och min bästa 5000m-placering hittills, ha klarat dubbeln långt bättre än tidigare år.
Belöningen för helgens slit kom igår då jag erhöll en plats i helgens Finnkampstrupp. Dit tar jag med mig den sköna känslan från 5.000m loppet för att ge mig själv revansch på den dubbla distansen. På söndag kl.14.20 (svensk tid) kläms det finnar på bästa sändningstid!