Att bara göra

0
11

Fil 2015-12-23 11 44 24

Första dagen på jullovet. Vaknar innan klockan vanligtvis ringer. Sätter på kaffekokaren, tittar ut mot mörker och ösande regn. Inväntar sms, är övertygad om att min vän ska ställa in vår morgonmil. Regnet fortsätter hamra mot fönster, mobilen vibrerar.

”Vädret suger. Känner mig förkyld. Täppt i näsan och seg i halsen. Hoppar skogen”.

Tröstar mig med att jag inte behöver invänta överenskommen tid och går ner till bilen. Ut i trafik och inser att de flesta arbetar även om julen snart står i farstun. Jag njuter av tanken att inte återse mitt arbete på lite mer än två veckor. Regnet känns inte lika nedslående då resterande bilar stressar mot arbete medan jag i stillhet kan följa hastighetsbegränsningar ut mot bokskog. Kör förbi tiggaren som  oavsett väder sitter ett stenkast från högskolan. Blir påmind av det faktum att jag köpt ett par väldigt blåa skor för över tusenlappen speciellt för kletiga stigar och utbredda vattenpölar. Svennebanan lyx.

Väl ute i Torup är parkeringen tom. Mörkret vill inte släppa taget fast klockan flörtar med åtta. Skogens tystnad bryts av flertalet smällar. Jägaren har antingen ett tveksamt sikte eller så har han mött en hel hord av djur. Oavsett gör skotten mig nervös. Tanken att skaffa pannlampa och springa skog känns plötsligt långt borta när jag ger mig av med något nervösa löpsteg. Skotten fortsätter att följa mig en kilometer eller två innan tystnaden äntligen omfamnar.

Träden skyddar mot regnet även om dess löv har bäddat marken fin. Den vanligtvis hårt trampade stigen är precis lagom blöt för att ge ett mjukt och behagligt underlag. Sorterar tankar från mitt arbete, kommer till ro med att jag avslutade terminen med flertalet arbetsuppgifter som måste lösas de första dagarna innan eleverna är tillbaka. Det finns tid. Utvärderar den gångna terminen, vad har varit positivt? Vad lyckades jag genomföra? Vad ska jag förändra?

Har plötsligt klippt den trojka av backar som vanligtvis kan ge både en smula vemod och en stänk mjölksyra. Har inget minne av att jag löpt upp och ner. Tre kilometer kvar. Plötsligt tillbaka ut på fältet som delar korta löpspår från de lite längre. Vinden får fritt spelrum att riva istället för att smeka. Spelar ingen roll, nästan framme. Jag är vaken och utvilad.

Vissa pass är bara att göra. Kan knappt minnas en löprunda som jag i efterhand verkligen har ångrat.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här