Vissa människor går hela sitt liv med en dröm. En dröm som förblir just bara en dröm. Att ha drömmar är bra, att ha drömmar kan få oss motiverade och att ha drömmar kan få oss att nå våra mål. Men att gå från att ha en dröm till att förverkliga den, det är få förunnat. Eller låt mig omformulera mig, att förverkliga en dröm kräver hårt arbete och stort engagemang. Jag imponeras så över de människor som tidigt bestämmer sig för något, sätter upp ett mål, jobbar för det och sedan får uppleva det.

Utdrag från min blogg för cirka ett år sedan: Jag känner hur hjärtat börjar slå fortare, adrenalinet rusar och jag känner mig som ett barn kvällen...

När vi ligger alla tre i förlossningssalen efteråt och bekantar oss med varandra säger min fru "vad glad jag är att han kom nu och inte i söndags så du och Elliot kunde springa ert lopp". Det finns vissa stunder i livet när man vet att man "hittat rätt". Detta var definitivt en av dessa.

Det finns några aspekter som man i större utsträckning än vanligt tvingas ta i beaktning när man springer 10km tävling med löpvagn. Startposition, uppförsbackar, vinden, mjölksyra i låren, underlaget. Och just det, de tjugofem kilo vagn och barn man pressar framför sig.

Passet var precis det som jag hade hoppats på, ett klart besked om att jag närmar mig. Pass för pass har den smugit sig på, "Den känslan". Ingen mjölksyra, ingen pipig andning, inget tekniskt slarv, bara total kontroll.

Jag låg och snittade 1:47 per 600m (2:58/km) och känslan av att jag var ett hårsmån från att spränga nästa livsdröm var nära. Då kom känningarna i hälsenan.

Lungorna kämpar på högvarv, andningen är ansträngd och låren börjar stumna när jag närmar mig de 185 trappstegen som tar mig 40 höjdmeter upp mot toppen av serpentinbacken i Helsingborg. Jag springer, därför finns jag. Jag är tillbaka!