Vad jag känner när jag springer

Lungorna kämpar på högvarv, andningen är ansträngd och låren börjar stumna när jag närmar mig de 185 trappstegen som tar mig 40 höjdmeter upp mot toppen av serpentinbacken i Helsingborg. Jag springer, därför finns jag. Jag är tillbaka!

Sällan har 7km trapp- och backträning har sällan känts så bra. Känslan när du kommer tillbaka från ett uppehåll påminner en snabbt om varför du springer. Det spelar ingen roll hur seg du känner dig i kroppen eller hur dåligt ditt flås är. Du springer igen och det är ta mig fan den bästa känslan någonsin. Förvänta er mycket löpning framöver på stafettbloggen för nu ska dojorna slitas!

Jag har genom att jag till viss del jobbar med löpning fått träffa så otroligt mycket människor som alla springer av olika anledningar. Detta är den delen av mitt jobb som jag älskar mest, att få utbyta löparerfarenheter. ”Vad känner du när du springer?” är en fråga ni kan tänkas få om ni stöter på mig i spåret. Den är existentiell för många löpare. Man springer inte bara ”för att det känns gött”, man springer för att leva. Vad är det jag känner när jag springer? Den frågan är enkel.

Jag lever, äter och andas löpning. När jag sluter ögonen på kvällen känner jag doften av gummi från innehallen på Olympia. Jag tänker på fokuset och den hårt ansträngda andningen inför sista intervallen på supertusingen längs med strandpromenaden. Jag känner styrkan av frånskjutet i benen uppför långvinkelsbacken på Springtime. Jag andas ångesten 5 min innan start på 3000m. Jag super in lyckan av att höja händerna mot skyn när jag paserar mållinjen. Jag välkomnar tröttheten efter 38 löpta kilometer på maran. Jag längtar efter förväntan inför ett intervallpass där allt i kroppen känns rätt. Jag vet inte om jag är helt skadad i huvudet som tänker så här. Men det känns fan ta mig helt underbart. Jag springer, därför finns jag.

Det är med glädje jag kan skriva – vi ses i spåret!

/Simon