Klockan 00:11 natten mot onsdag bestämde sig vår andra son, Leo, att komma till världen till tonerna av Norah Jones låt ”Sunrise”. När vi ligger alla tre i förlossningssalen efteråt och bekantar oss med varandra säger min fru ”vad glad jag är att han kom nu och inte i söndags så du och Elliot kunde springa ert lopp”. Det finns vissa stunder i livet när man vet att man ”hittat rätt”. Detta var definitivt en av dessa.
Loppet min fru syftar på är seedningsloppet till Göteborgsvarvet i Helsingborg som jag sprang med min son i löpvagn med i söndags (läs mer om detta i föregående blogginlägg ”säsongspremiär – 38:41 med löpvagn”). Detta loppet har länge varit en symbolisk målbild för mig, min fru och min son Elliot. Detta skulle bli loppet som markerade slutet för en era och början på nästa. Jag är så otroligt glad att vi fick springa loppet och klara vårt mål. Roligt är att samma skor som användes vid loppet följde med in på BB och fick uppleva vår andra sons födelse.
Dagen blev dock lite längre än tänkt vilket i skrivande stund på detta avsnitt på BB gör att kaffe nu har blivit en förutsättning för min existens. 05:15 ringde klockan för ett längre morgonpass i gott sällskap. Med stundande Köpenhamn Marathon i maj är behovet av volym och långpass påtagligt. 15km avverkades i en fantastisk vårmorgon och en bättre start på dagen kunde jag inte fått. Jag följde upp detta med en lätt 10km lunchlöpning och fick smset från min fru just under denna runda. ”Förvärkar, inget rejält än men kan du jobba hemifrån i eftermiddag?”. Jag kände omgående att valet med att just idag köra ett dubbelpass skulle straffa sig.
18:00 kom vi in till förlossningen och sex timmar senare hade Leo kommit till världen. Min fru gjorde ett helt fantastiskt jobb, hon var en riktig superhjälte hela vägen igenom och hade en enorm fokus. Jag stöttade henne på alla sätt jag kunde och lyckades med bragden att genom hela förlossningen inte yttra en endaste referens eller jämförelse med löpning. Det var svårare än vad det låter när man är löparnörd. Som när jag instinktivt ville kalla värkarna för ”intervallerna” eller när vi närmade oss midnatt och jag så gärna ville säga att ”vi är på upploppet, sista 200m kvar”. Eller som när barnmorskan berömde oss för att vi var ett starkt team och jag ville säga ”som Mustafa Mohamed och Ulf Friberg”. Ja ni förstår poängen.
Nu är vi alla hemma och sitter i soffan och andas ut efter två slitiga men fantastiska dagar. Går allt bra med familjen är planen att fortsätta träna, om än i något mindre utsträckning. Det dök nämligen upp en möjlighet att genom våra sponsorer till Helsingborg Marathon, Atea, springa SM-Milen med dem den 18/4. Med 38:41 med löpvagnen färskt i benen är man helt klart sugen att se vad man gör utan vagnen. Men att släppa vagnen helt i min löpning är långt från planen. Nu har jag ju en ny stor anledning att fortsätta mot sub38 under 2015. Leo.
Ha en härlig löparvecka!
Simon
Syskonlöpvagn nästa! Grattis!!