Så om drygt tre veckor är det dags för IAU World Trail Championships, VM i Ultratrail, i Annecy i Franska Alperna. Loppet går den 30...

Befinner mig i Tremosine vid Gardasjön. Åh tänker du, alper, strandliv, läckra restauranger och Italiensk glamour... Låt mig berätta om min lyxiga och glamourösa...

Jag skulle vilja säga stort tack för att jag de senaste fem veckorna fått möjligheten att dela min vardag samt mina erfarenheter med er. Det har varit så roligt och jag hoppas att ni fått något med er på vägen. Jag är som sagt en helt vanlig tjej som råkar älska löpning och allt vad det innebär. Jag har inte sprungit så länge men ser fram emot många fina löpår framöver.

Att hitta luckorna i vardagen eller snarare att planera in dom skulle jag vilja säga. Jag får frågan ganska ofta: Hur hinner du med alla dina löppass? Du har ju familj, jobbar heltid, barnen har aktiviteter, ni renoverar, ni reser och du är engagerad både här och där, hur får du det att gå ihop? Det handlar inte om att hinna eller ej, eller om att få det att gå ihop eller ej, det handlar om planering och det handlar om hur mycket du VILL DET.

Vi har det klassiska löppasset, vi har mysrundan, vi har intervallpasset och så har vi GRISPASSET. Ni vet vad jag snackar om, passet man gruvar sig för i timmar innan men också det passet som får dig att må absolut bäst efteråt.

När jag började springa var det inte så viktigt för mig med snittider, kilometertempo, supertusingar, yasso 800, uppvärmningsupplägg, intervallvarianter, skor, backlöpning, gpsklocka och utrustning över lag. För mig handlade det endast om att ta mig ut, springa och förhoppningsvis orka lite längre än förra rundan eller möjligtvis springa den lite snabbare.

Ja hur gick det till egentligen? Från en joggande tvåbarnsmamma till MARATHON MAMMAN. Jag känner mig som en superhjälte när jag tänker på vad det egentligen är jag presterat och tänker tillbaka på hur allt började.

Alla har vi en rädsla för något. Som löpare ligger kanske den största rädslan i att bli skadad, eller att misslyckas brutalt i ett lopp man tränat inför länge. Min största rädsla som löpare hittills har varit att göra mig själv besviken.