När jag inte springer är min favoritsysselsättning att läsa (sex är inte att tänka på i ett hem där tonårsbarn ränner in och ut genom dörrarna till sent på nätterna). Att inte ha en bok liggande på nattduksbordet orsakar samma frustration som hos tonåringarna när internetuppkopplingen krånglar.
I lyckliga ögonblick händer det dessutom att löpningen och läsandet sammanfaller, och just nu håller jag på med ett recensionsexemplar av debutanten Fredrik Svanfeldts debutroman Dömd att springa. Den handlar om en man som tränar intensivt på löpband under en fängelsevistelse, bland annat för att uppnå ett bra resultat under Stockholm Marathon.
Precis om jag, med andra ord, om man nu bortser från att mannen ifråga tränar på elitnivå, att han gör det på löpband och att jag, i motsats till honom, har lyckats undvika att hamna i fängelse. Jag tränar kort sagt inför Stockholm Marathon.
Vad jag tycker om boken ska jag återkomma till i ett senare inlägg, och för tillfället vill jag bara lufta en fundering som dök upp under läsningen: En före detta löpare som coachar huvudpersonen berättar hur viktigt det är att slappna av när man springer, att inte använda andra muskler en de som behövs för framfarten:
”Ta till exempel ansiktet. Istället för att grimasera och spänna musklerna runt munnen, ögonen och pannan ska du försöka att tänka på att slappna av helt och hållet i musklerna i ansiktet. Du behöver inte någon av de musklerna för att ta dig framåt, och slappnar du av där kommer du ha lättare att göra det i resten av kroppen.”
Gissa om jag känner mig träffad! Direkt ser jag mig själv framför mig när jag med ett förvridet ansiktsuttryck springer (om man nu kan kalla det springa) uppför Abborrbacken på Lidingö. Det vore såklart bättre om jag lärde mig att hushålla med mina muskelkrafter. Eller?
Plötsligt kommer jag ihåg ett tv-program jag såg för ett par år sedan, där forskare lade fram bevis för att den som svär när hen gör sig illa kan hantera smärtan bättre. Det gör helt enkelt mindre ont.
Skulle man inte kunna beskriva mina grimaser i Abborrbacken som kroppens sätt att svära? Det skulle inte funka om alla som tog sig upp för backen skrek ”fan helvetes jävlar”, men detta är vad våra ansiktsuttryck med all tydlighet säger. Och därmed härdar vi ut backhelvetet.
Missförstå inte. Det här är inget tvärsäkert påstående från min sida. Det är som sagt en fundering, en öppenhet för att olika faktorer spelar in och för att sätten att hantera problem kan vara individuella. Alla som känner till Emil Zatopek vet att hans grimaser föreföll högst besynnerliga, och att hans löpstil lämnade ett och annat kvar att önska hos rättänkande tränare. Men han var oslagbar.
En annan ”sanning” jag har reviderat ifråga om backlöpning är att man ska ha blicken riktad mot toppen av backen. Jag minns inte var jag läste det, men någon löparcoach skrev så, och från att ha stirrat stint ner mot underlaget en meter framför mig försökte jag, utan framgång, att anamma rådet. Tacksamt då att i ett gammalt nummer av Runner´s World läsa Anders Szakais tips inför Stockholm Marathon:
”Det är brant i början av backen upp till bron. (Västerbron, min anm.) Där finns det en dusch. Är det varmt brukar jag springa igenom den – och löpa med korta steg och blicken snett ner framåt, så man slipper se bron.”
Precis såsom jag resonerade innan den där andra coachen uppmanade mig att höja blicken! Att rikta blicken snett ner framåt fungerar bättre för mig. Jag tar ett steg åt gången och slipper vara medveten om backens omfattning.
Den som får syn på en vilt grimaserande tok med sänkt blick i någon backe nära Göteborg kan med andra ord bespara sig att ringa 112. Det är bara min kropp som häver ur sig ordlösa svordomar. Den tränar inför Stockholm Marathon den 3 juni.
Stockholm Marathon 2014. Sååå långt har jag sprungit!
