Fredrik Svanfeldt springer vidare

Nyheter  

 

Jag skriver det här den 19 augusti. Sommarens bokstapel har betats av och träden kring stigen på min löprunda ser ut som om de tror att det är höst. Dags för uppsummering. Vilka bokminnen från sommaren 2018 lyser starkast? Det finns ett antal att välja på, men här och nu skulle jag vilja hålla mig till en bok som lästes i ett nästintill oavbrutet svep under en het dag vid sommarstugan. Möjligen tog jag ett avbrott för ett bad, och möjligen sov jag en stund i skuggan av ett träd, men i övrigt tillbringade jag dagen tillsammans med Johan Dahlberg, som efter en tid i fängelse försöker bygga upp en ny tillvaro i frihet

Jag syftar med andra ord på Fredrik Svanfeldts roman ”Fri att springa” – uppföljaren till debuten ”Dömd att springa”, som jag skrev om i Göteborgs-Posten 2017.

”Fri att springa” tar alltså vid där debuten slutade. I ”Dömd att springa” fick vi möta fängelseinternen Johan, dömd för vållande till sin sambos död, som rehabiliteras med hjälp av intensiv träning på löpband. I recensionen skrev jag att persongestaltningen lämnar saker i övrigt att önska medan fängelsemiljön och det yttre skeendet beskrivs med yttersta noggrannhet. ”Dock saknas den sortens språkkänsla som skulle berättiga detaljrikedomen, och intrycket blir istället att Svanfeldt inte riktigt litar på läsarens medskapande förmåga.”

Jag gillade ändå boken. En relativt spännande historia kombinerad med en detaljerad träningsbeskrivning gjorde den till en bladvändare för löpningsfantaster, och trots att jag inte sysslar med elitträning räknar jag mig definitivt till fantasterna.

Men går det att upprepa konststycket? Blir det – nu när vi kan dramaturgin – intressant att följa Johan Dahlbergs liv i frihet?

Mitt svar på den frågan blir utan tvekan ja. Fredrik Svanfeldt har skapat en ramberättelse som gör det när sagt omöjligt att släppa boken. På ett trovärdigt sätt skildrar han de problem och dilemman som kan uppstå för en person som försöker börja på nytt med ett tungt trauma i bagaget. Hur går man till exempel in en ny kärleksrelation när man har varit dömd för vållande till sin sambos död?

Löpningsfantasterna kan dock vara lugna – träningsbeskrivningarna finns med, men berättelsen har ett sådant driv att jag rent av tror mig kunna rekommendera boken till personer som aldrig har satt sin fot i en löparsko! Jag störs inte av samma sorts uppbromsande detaljbeskrivningar som i debuten, och jag har svårt att förstå hur man INTE skulle kunna bli engagerad i Johan Dahlbergs öde. Fredrik Svanfeldt har inte bara lyckats upprepa konststycket att väva ihop löpträning och skönlitterärt berättande – han gör det ännu bättre i bok nummer två!

Har jag då inga invändningar? Nja, jag nämnde inledningsvis att ”Fri att springa” låg i sommarens bokstapel, och där fanns romaner med större skärpa och mer psykologiskt djup än den nämnda; en av dem var exempelvis Kjell Westös ”Den svavelgula himlen”. Det vore dock orättvist att ställa ”Fri att springa” mot en av Nordens litterära giganter. I all välmening skulle jag vilja påstå att Svanfeldts böcker snarare leder tankarna till min barndoms sportserietidning Buster, där losern mot alla odds får upprättelse i slutet. Vi behöver den sortens litteratur också – eller åtminstone så behöver jag den. Den ingjuter en känsla av att förändring är möjligt. Att jag kan kravla mig uppåt även när backen är som brantast. Det kanske inte alltid stämmer, men jag vill höra det ändå, och Frederik Svanfeldt vet hur det ska formuleras. Det räcker gott och väl.

 Dela på Facebook