Som jag skrev här senast så har jag varit i San Diego och sprungit mina conference-mästerskap! Vädret var lite otypiskt Kalifornien den här tiden på året, regn och rusk. Som tur var (?) lättade molntäcket när det väl var dags för 3000 m hinder på fredagseftermiddagen. Formen är som bekant god, men jag hade inte löpt hinder på nästan 1 år innan loppet, så vissa frågetecken fanns. Jag gick ut och la mig bakom conference-ledaren, en 8.45 löpare från Utah State University. Han skaffade sig så småningom en lucka på 5-10 m som jag inte riktigt orkade täppa till. Benen kändes vid det här laget väldigt sega och jag fick börja slita ordentlig redan efter 3 varv av de 7 1/2. Efter 2 km på 6.01, tröttnade ledaren lite och jag plockade tillsammans med en annan kille in hela avståndet och vi låg tre stycket tillsammans med 2 varv kvar. Med 600m kvar kände jag mig trots de tidigare besvären pigg och benen utlovade en spurt som hette duga. Över näst sista vattengraven flög jag, utan att trampa på hindret och tog direkt en ledning på 10 meter som drygades ut för varje steg. In på sista varvet tryckte jag till igen och när jag väl kom över sista hindret kunde jag deffilera i mål med en vinst på 10 sekunder på nya perset 8.46,49. Sista varvet gick just under 61 sekunder och sista tusingen på 2.45! Trots att jag inte riktigt kände mig komfortabel tidigt i loppet så var spurten något utöver det vanliga!
Direkt efter fanns det ingen tid för prisutdelning. Jag hade vid det laget ca 20 minuter tills försöksloppet på 1500 m. Jag joggade tillbaks vid tältet, låg ner i ca 5 minuter, joggade lite och tog spikskorna och begav mig upp till banan igen. Första heatet gick på måttliga 3.55, där de 4 bästa samt 4 tider skulle vidare. Med andra ord skulle alla 8 från mitt andra heat gå vidare om vi alla gjorde under 3.55. Med det i åtanke drog vårt heat iväg på 2.10 efter 800m, långsamt men tillräckligt för att säkra finalplatser på tid. På mjölksyratunga ben från loppet för mindre än en halvtimme sen låg jag sist i klungan fram tills sista varvet, då jag gick förbi 2 st löpare till en slutligt 6:e plats i heatet, klart tillräckligt för att gå till final. Tiden blev 3.53 efter att ha sprungit 56 sekunder på sista varvet! Bra med tanke på att ”uppvärmningen” var ett perslopp på hinder!
Dagen efter var det så dags för final. Benen hade tagit ordentligt med stryk efter gårdagens strapatser, och den hårda banan hade gjort sitt för att bryta ner mina vader. Uppvärmningen kändes tung, men jag försökte hålla mig positiv inför loppet. Finalen innehöll idel löpare med kapacitet under 3.45, med två löpare som placerat sig topp-5 på NCAA-mästerskapen! Favorit var min lagkompis Peter Callahan, som var 4:a vid ”nationals” förra året och gjort 3.39. Framförallt skulle David Elliot, Boise State, utmana. Han gjorde 3.41 tidigare under säsongen. Kanske skulle jag själv kunna utmana också, tillsammans med Air Force Academys Zach Perkins (pers på 3.41 samt 2:a på ”nationals”).
Den hårda motvinden på bortre lång gjorde att loppet blev riktigt lusigt. Vi gick igenom 800m på 2.13-2.14 och jag låg sist i klungan. In på sista varvet avancerade jag så att jag låg i slagläge på 5:e-6:e plats, och på bortre lång hade jag bestämt att jag skulle köra hårt för att försöka leda in i sista kurvan. Med 300m kvar tryckte jag till ordentlig och tog ledningen, enbart för att David Elliot direkt skulle flyga förbi mig. Med 200m kvar låg jag tvåa med några meter upp till Elliot. Med 120m kvar kom Peter flygande runt mig och jag började trampa lite vatten, efter att ha kört så pass hårt på borte lång. I ögonvrån skymtade jag också Perkins komma förbi medans jag frenetiskt kämpade för att hålla mig före en löpare från Colorado State, som vi behövde få poäng över i striden om lagtiteln. I mål var jag 4:a, ca sekunden bakom Elliot, som hade en för stor ledning in på upploppet för att någon skulle kunna hota, och ca 5 tiondelar bakom Perkins och Peter. Tiden stannade på 3.53 (efter 53,7 på sista varvet!). Jag hade hoppats på att vinna, men Elliot var alltför bra idag. Dock är jag nöjd att jag kunde hålla mig så nära både Peter och Zach Perkins, två av NCAA:s absolut bästa spurtare!
Tyvärr förlorade vi lagstiteln ganska övertygande till Colorade State. Surt, men vi gjorde bra ifrån oss som ett lag, och förlorade helt enkelt mot ett ännu bättre lag!
Nu får vi en vecka att träna hårt inför regionsmästerskapen som börjar den 28:e Maj i Austin, Texas. Vid regionsmästerskapen tävlar 48 personer i varje gren för 12 platser till nationsmästerskapen 2 veckor senare i Eugene, Oregon. För att kvala på 1500 m krävs en insats i paritet med 3.40 på samma sträcka. Med andra ord gäller det att ha två bra dagar. Den gångna helgen visade iallafall att jag är på rätt väg!
På återläsande!
P.S. För den som vill se loppen, finns de på den här länken! Hinderloppet finns i den nedre videon (Friday) efter 17 min, och försöksloppet på 1500 m efter 58 min. I den övre videon (Saturday) finns 1500 m finalen efter 32 min!
