Den där känslan

Emil H  

Ny helg och nya löpäventyr på Sörmlandsleden efter tips från boken på bilden:

”Sörmlandsleden: En guide för dig som inte… ***” inte vadå?
X är riktigt klok?
X Som inte gillar asfalt?
X Som inte tycker att lördagsmorgon är samma sak som långkaffe och tv?

Svaret är: för dig som inte orkar gå. Mycket bättre än mina svarsalternativ. I just mitt fall stämmer iofs alla in. Hur som.
I boken får man tips på olika rundor och vad man ska tänka på när man är på dem; packning, sevärdheter, vattenpåfyllnad osv.

Bor ni nära en sörmlandsled och tycker om att vara mellan de orangea markeringarna är den ett bra köp.

I lördags testade jag att springa Koppartorpsrundan; från Koppartorp och tillbaks via Kovik, Uttervik och Nävekvarn. Enligt boken skulle det bli 42 km. Ett fullt maraton där tipset var att inte tidsbestämda då det är både fint och jobbigt.

Vi kan väl säga att bägge stämde och att det till skillnad från ledens egna beskrivningar faktiskt stämmer när en etapp beskrivs som utmanande. Boken beskriver att rundan är jobbigare än distansen visar.
Jobbigare än trailmaraton alltså. Satans vad jobbigt det var.

Jag var väl inte i toppslag och det kändes snabbt efter en annan träningsmara 14 dagar tidigare och 3 jobbiga timmar på Nynäs förra helgen.

Nu är ju starten vid Simonsbergets led inte det enklaste att springa varken uppför eller nedåt, speciellt inte ouppvärmd med två liter vätska och en stor påse godis i ryggsäcken men ändå.

Uppe på Simonsberget

Leden är i skogen till en början teknisk med mycket rötter, uppåt och nedåt  och snabba svängar för att efter knappt nån mil övergå till klättring vid Bråvikens berg. För brant åt bägge håll för att kunna springa, vid flera tillfällen är det mer logiskt att klättra på alla fyra.

Fin utsikt någon kilometer ifrån Västra kovik

Jag var riktigt trött efter bara 1.5 mil med den inte alltför skrytsamma tiden på nära två timmar. Bara knappt  3 mil kvar till bilen.

Som tur är blev det mer landsväg och snäll skog fram till Nävekvarn och tillbaks till Koppartorp är det väl egentligen ganska lättsprunget förutom den lilla detaljen att det är knepigt att följa markeringar när de är ganska dåligt förekommande i perioder på 37:1 och 37:2.

Men efter en hel del snedtramp och över fyra timmars är vurporna ganska svårfrånkomliga (och i ärlighetens namn hade jag samlat ihop till ett magplask). Plötsligt snubblade jag på en rot.  vänster knä gick som vanligt i backen först, handen tog emot på en sten och jag låg och kände att jag inte hade speciellt ont nånstans.

Och då kom den. Känslan.
Känslan av att inte vilja gå upp. Varje muskel i underkroppen gjorde sådär ont som de gör efter 4 timmar i skogen innan jag ramlade. På marken i magläge gjorde de inte ont.
Väldigt skön känsla att inte ha ont.

Men där kan man ju inte ligga så det var ju bara att kliva upp och stappla vidare mot maratondistansen.

Till bilen var det, precis som boken beskrev, faktiskt ganska maratondistansen.

Efter passet repar sig musklerna ganska bra, leder och allt sånt funkar och jag har inga större problem att snitta 160 BPM i puls under fyra och en halv timme.

Men hjärnan blir ju gröt… så lång tid med fokus på stigar, stenar, orangea markeringar och hjärnspöken tar tid att återhämta sig från. Blir nog en lugn vecka, iallafall fram till helgen då något långpass ska klämmas in.

 Dela på Facebook